Jag har aldrig varit på kanarieöarna, eller Att tillhöra bottenskiktet del II
Hanne Kjöller skriver idag om någonting som jag länge iriterat mig på - den gängse svenska uppfattningen om att en solresa per år tillhör normal levnadsstandard för alla. De som inte får åka till Kos eller Gran Canaria i en vecka eller två är paria.
Jag blir lika förvånad varje gång jag ser kursare som gått och klagat över att köttfärs är för dyrt för att äta plötsligt dra iväg till Thailand. Men det handlar väl om priotiteringar. Precis som vissa (detta är vanligare i s.k. miljonprogram) tycker att det är viktigt att ha en bil som kostar ungefär lika mycket som lägenheten, tycker dessa människor att två veckor på en strand väger upp ett helt års tasktig levnadsstandard.
Visst, jag gillar också att resa. Och jag gillar verkligen stränder och bad. Men jag tycker inte att det är värt at leva på kikärtor (och då menar jag torkade sådana som man blötlagt själv, de på burk är några kronor dyrare tydligen) i ett år.
Med det handlar det ju faktiskt bara om just en prioritering i studenternas fall. De går förvisso och gnäller över det ena och det andra är för dyrt, men samtidigt så inser de ändå att det här är ett temporärt tillstånd. Om några år kommer de sluta leva på andras bekostnad och kunna uppgradera till 4-stjärnigt. Värre är det när de som till större eller mindre del permanent lever bidrag tycker att en vecka på Kos borde ingå i paketet.
Att höra någon som, i de kostnadfria utbildningarnas land, valt ett yrke som inte betalar någonting och skaffat sig tre barn som ensamstående jämra sig över att det är orättvist att hon inte har råd att åka på solsemester med ungarna varje år känns som ett slag i magen på mina föräldrar och mängder av andra hårt arbetande människor.
Jag blir lika förvånad varje gång jag ser kursare som gått och klagat över att köttfärs är för dyrt för att äta plötsligt dra iväg till Thailand. Men det handlar väl om priotiteringar. Precis som vissa (detta är vanligare i s.k. miljonprogram) tycker att det är viktigt att ha en bil som kostar ungefär lika mycket som lägenheten, tycker dessa människor att två veckor på en strand väger upp ett helt års tasktig levnadsstandard.
Visst, jag gillar också att resa. Och jag gillar verkligen stränder och bad. Men jag tycker inte att det är värt at leva på kikärtor (och då menar jag torkade sådana som man blötlagt själv, de på burk är några kronor dyrare tydligen) i ett år.
Med det handlar det ju faktiskt bara om just en prioritering i studenternas fall. De går förvisso och gnäller över det ena och det andra är för dyrt, men samtidigt så inser de ändå att det här är ett temporärt tillstånd. Om några år kommer de sluta leva på andras bekostnad och kunna uppgradera till 4-stjärnigt. Värre är det när de som till större eller mindre del permanent lever bidrag tycker att en vecka på Kos borde ingå i paketet.
Att höra någon som, i de kostnadfria utbildningarnas land, valt ett yrke som inte betalar någonting och skaffat sig tre barn som ensamstående jämra sig över att det är orättvist att hon inte har råd att åka på solsemester med ungarna varje år känns som ett slag i magen på mina föräldrar och mängder av andra hårt arbetande människor.
(Senaste gången jag var på en strand på andra sidan jordklotet - La Jolla 2001)
No comments:
Post a Comment