Försökskaninen Hanna

Hastigt och lustigt har jag blivit utvald som försöksperson för en läkemedelsstudie som kommer att pågå från söndag och i tre veckor framåt. Detta innebär att jag inte kommer kunna röra mig fritt, men jag kommer finnas tillgänglig via telefon och internet. (Ni som har saker inplanerade med mig kommer även att kontaktas personligen.)

Den som har tips på vad man ska packa för tre veckors inomhusvistelse får gärna dela med sig. Eller så kan man komma till Stockholms ikväll och bjuda mig på sprit. ;)

Nästa vecka...

..kommer det eventuellt att vara lite dåligt med nya inlägg eftersom jag får besök av Maarja och kommer ägna mig åt allt sånt roligt som bara vi två kan hitta på tillsammans.

Två fel blir fortfarande inte ett rätt

Polishögskolan planerar att slopa den delen av sitt inträdesprov som skall testa de sökandes kunskaper i svenska. Motiveringen är att man vill locka till sig fler studenter med utländsk bakgrund.

När kommer det här att sluta? Eller, var, kanske snarare. Att lära sig svenska är faktiskt inte så jävla svårt. Jag talar av erfarenhet här. Och det är definitivt det minsta man kan begära av de sökande, med tanke på att de har läst nio år i grundskola, tre på gymnasium och minst en termin på högskolenivå.

Det är fasligt kul att gradvis bli stämplad som närmast mentalt handikappad. Nu har jag inga som helst planer på att bli polis (även om jag vet att jag som kvinna och icke-svensk i princip skulle få valsa in genom vidöppna dörrar och bege mig raka vägen till utkvitteringen av batonger), men jag kan faktiskt stava till "abborre" utan några större svårigheter.

Kräftor och efterfest

Igår var jag på kräftskiva på nationen. Jag funderade på att inte gå och bara ligga hemma och lata mig efter tentan, men jag gillar skaldjur alldeles för mycket för att inte hoppa på möjligheten att äta så mycket kräftor jag orkar (och det är en del) i trevligt sällskap för en billig penning.

Tydligen är jag inte den enda som gillar kräftor. Vissa, t.ex. norrmannen här brevid, är så förtjusta i dem att de med skräckbalndad förtjusning sätter i sig dem trots lätta allergiska besvär.

Efteråt var jag på den bästa efterfesten jag varit på på länge. Att gå på efterfest hos killar som ställer sig vid spisen och lagar en komplett måltid för alla närvarande, vid klockan tre på natten kan liksom bara beskrivas i ytters positiva ordalag.

Jag trodde att efterfester var en av de där grejerna som jag varit med om alldeles för många gånger vid något för ung ålder för att uppskatta dem längre. Jag hade fel. Ett skäl mindre till att ha åldersnojor I guess...

Livsfarliga distraktioner

Jag brukar inte vara den första att förespråka förbud. Verkligen. Men efter att ha råkat ut för något av det närmaste jag kommit till att bli påkörd vid ett övergångsställe idag så tycker jag inte att det är roligt längre. Att köra bil och prata i telefon samtidigt funkar bara inte.

Till skillnad från t.ex. bälte så handlar det inte om något de flesta skulle välja att göra ändå för att skydda sig själv, för bilföraren som redan har bälte på sig sitter hyfsat säkert om han eller hon skulle råka köra på någon oskyldig fotgängare vid nästa korsning. Det är fotgängaren som är illa ute.

Ingen någorlunda uppmärksam person som åkt eller kört bil en del kan ha missat hur förare som pratar i telefon gör korkade saker på vägen. Om nu folk bara kunde applicera den iakttagelsen på sitt eget beteende.

Så länge det är tillåtet att prata i telefon när man kör får man vara jävligt tacksam att bull bars numera inte tillåts på personbilar inom EU.

Fotvärksmysteriet löst

Det är spinningen. Jag har för mjuka skor, vilket gör att jag spänner fötterna, vilket i sin tur leder till att jag får ont om jag går längre sträckor. Kul.

Nu har jag tre alternativ:

1. lägga av med spinningen
2. fortsätta med spinningen, men ha ont och riskera inflamation
3. köpa cykelskor

Gissa vilket det blir. Ett till par skor...

Jag vågar inte ens skriva hur många par skor jag köpt under de senaste tre månaderna eftersom jag är rädd att jag då ganska snabbt skulle få ett samtal från min mamma, som ibland läser vad jag skriver här. Men dessa skor kommer inhandlas med ett helt annat (enlig vissa något bättre) syfte än de andra paren. Dessutom kommer de tyvärr bli dyrare än alla andra skor jag köpt i sommar. Utom ett par. Vad gör man inte för hälsan...

Något positivt är dock att cykelskor inte har någon stötdämpning som slits ut och håller därför i många år, till skillnad från alla andra träningsskor som egentligen borde skrotas efter max ett år (halvår om man tränar mycket), oavsett hur dyra skor man köpt.

(bild från sportex.se)

Slut på paragrafvrängandet

Jag har nu skrivit den där jobbiga tentan, jag är fri. Om jag klarar mig det vill säga. Men det känns som att juristkapitlet i mitt liv har nått sitt slut, för denna gång i alla fall. Man vet aldrig vad som händer i framtiden dock.

Just ja. Jag må vara bra på att hitta på snitsiga rubriker, men jag måste på allvar försöka komma ihåg att stå upp på rätt (ny) textrad imorgon när det sjungs O, gamla klang...

(bild från salamandra.org.pl)

I Norrland känner sig "endast" var fjärde person otrygg

Jo, den där fjärde är nog den som har grannar som bor närmare än 0,5 mil.

Lars och Gudrun

Var och lekte lite journalist igår. Först på en visning hos Lars Wallin och sedan på Gudrun Sjödéns visning på Hallwylska palatsets innergård.

Wallins visning visade sig vara ett tillägg till hans herrkollektion – något av en besvikelse. Det han skapar för damer är ju mycket roligare att titta på. (Även om modellerna inte var direkt plågsamma att vila ögonen på.)

Sjödén däremot visade det hon är bäst på – mönster och glada färder i en galen blandning, igår ackompanjerat av fantastiska håruppsättningar och en hel del ballonger. Också kul att se någon jag känner gå en rolig visning, särskilt när hon fått vad jag tyckte var den finaste håruppstättningen.

Sjödéns PR-team hade varit lite taktiska och delade ut röda paraplyn som en del av presskittet. Smart. Paraplybristen jag lidit av under den senaste tidens regnperiod är nu avhjälpt.

Foten mår f.ö. bättre idag. Jag kan gå, men helst inte så snabbt. Att kunna ha högklackat på nationens kräftskiva på lördag är fortfarande tveksamt...

Det man inte dör av...

Jag har vrickat foten. Eller nåt sånt. Det finns liksom inte en händelse, ett felsteg, jag kan peka på, utan det här dök bara upp gradvis i eftermiddags. Det gör ont och foten går inte att stödja på.

Detta kan komma att sätta rejäla käppar i hjulet för mig de närmaste dagarna. Enligt min pappa kan det i värsta fall hålla i sig i några veckor. I sådana fall vet jag inte vad jag ska göra. Skaffa permobil?

Än så länge är det ok. Jag kan åka taxi till tentan på fredag och jag har nog mat hemma för några dagar. Sen får jag börja ta emot anmälningar från frivilliga som vill bära mig till sådant som jag måste närvara på. Gud, jag hoppas att föregående mening får förbli ett skämt.

Möbler, motivation och de misslyckade

1,5 miljoner har Uppsala kommun satsat på möbler till nya andra-chans-gymnasiet vad det nu hette. Det är "billigt" tycker de ansvariga, för det här ska få de som inte klarat sig i andra skolor att lyckas. "Alla har rätt att gå i skolan" drog de givetvis också till med. Men vissa har tydligen dubbel rätt - de som vill minst.

När var senaste gången man hörde om att en skola satsat på nya fräscha lokaler, snygga möbler och bra datorer för de elever som har bra betyg, för att de ska nå ännu längre? Aldrig. Satsningar på att elever som har godkänt ska nå högre nivåer och betygssteg? Nej, precis.

Så länge man klarar sig kan man lika gärna sitta i en källare med kartor från innan muren föll och få kroniska ryggbesvär av möblemanget. Det är först när man inte går dit och inte får betyg i några kurser som man gjort sig förtjänt av en bekväm stol

För övrigt kan man undra om även kommunens tjänstemän och politiker är i behov av lite motivations- och betygshöjningar, eftersom en del av de magiska prestationshöjarmöblerna som sågs i lokaltevereportaget sedan tidigare finns i kommunhuset. Främst en vågformad soffa. Förutom att den tar upp ovanligt mycket golvyta, är den säkert även väldigt motiverande. Eller så är det så att något designföretag sålt in sig hos de som är med och fattar beslut.

Vem bryr sig om vad kunderna vill ha

Mode och klädindustri har jag alltid tyckt är ett fantastiskt exempel på hur efterfrågan styr.

För att lyckas måste man producera något som folk gillar och vill ha på sig. Det går liksom inte att sälja kläder som är fula eller (alltför) obekväma. Då går kunderna någon annanstans.
Det handlar inte om att vara billigast. Folk är beredda att betala för design de gillar, i vissa fall trots brister i kvalité.
Och det finns nischer för det mesta, eftersom kunderna har olika smak.

Så om man då inte hittar någon som vill köpa ens plagg, har man bevisligen misslyckats på något sätt. Man har inte tillräckligt intressant design i förhållande till priset. Man har alldeles för dålig kvalité. Eller så lyckas man inte nå fram till sina avsedda kunder. Oftast är det det förstnämnda, inte helt sällan i kombination med det andra.

Jag säger inte att det är lätt att lyckas och att det finns något säker recept på framgång. Tvärt om, det är otroligt svårt. Men om man inte når hela vägen fram så var det kanske inte meant to be.

Nu har en statlig utredning föreslagit att marknaden inte ska få fortsätta styra svenskt mode. Det som folk vill ha är tydligen för "trist och lagom". De som inte klarar sig i den hårda konkurrensen ska få bidrag till finansiering, marknadsföring och tillverkning. Det enda de ska behöva göra själv är "skapa", m.a.o. Mer couture åt sverige! Man har tyvärr missat det där med att de som vill sysselsätta sig med superkreativa men lite knäppa kreationer brukar bygga sig en namn först, och ha en prêt-à-porter linje som försörjer verksamheten.

Jag väntar med spänning på den statliga utredning som kommer att föreslå bidrag till restauranger som serverar mat folk inte vill äta. Små restaurangföretag kan behöva hjälp med finansiering, marknadsföring och tillagning. Så att de brilljanta restaurantörerna kan ta det lugnt och skriva menyer och beställa nya inredningar. Branschen är alldels för hård så som den ser ut idag.

(bilden är Christian Dior F/W 2006 couture från style.com)

Drömmen om de opåverkade barnen

Läste en intervju med svenska McDonald's nya marknadsdirektör Hans Lewin i dagens tidning. Den enda delen av intervjun som inte är ihopskriven till en löpande text är två frågor om Happy Meal, på temat marknadsföring mot barn. Den ena av dessa frågor är "Skulle ni kunna tänka er att sluta sälja Happy Meal?".

Va? Ja, reportern undrar om McDonalds kan tänka sig att sluta sälja Happy Meal, underförstått: för att inte locka barn till restaurangerna med "fula" metoder. Och med "fula" metoder så menar jag förstås portionsstorlekar som är anpassade till barn och en pappkartong med färgglada bilder. Och leksaken förstås, vi får inte glömma leksaken.

Jaha, här har vi alltså ännu en kvasidebatt som gått så långt att det enda "korrekta" är att likvidera ämnet helt. Lite som mannen som inte vågade fråga en kvinna om hon drack vitt vin, eftersom han var rädd att det kunde uppfattas som en patriarkal fördom om att hon drack vitt för att hon var kvinna.. (Var läste jag det här?) Bättre att hålla tyst. Och bättre att inte ha barnmenyer alls, för tänk om barnen då gillar dessa, och tänk om någon ser det som marknadsföring.

Och föräldrarna som släpat sina ungar genom köpcentrumet på lördagförmiddagen och nu skulle vilja ha en bit mat och kanske en kaffe medan ungarna dyker omkring i ett bollhav? Ja, de får snällt åka hem och steka köttbullar, för att sälja mat som är anpassad för barn, det är inte ok längre.

(bild från mcdonaldsnymetro.com)

Genomtänkt

Endast en valrörelse kan locka fram så många idiotiska insändare som man kan läsa i tidningen just nu. Här är dagens guldkorn, eller lerklump kanske snarare:

Agneta Kjellström från Vårby gård ondgör sig på DN:s insändarsida över Folkpartiets språkkrav för medborgarskap.

"Vad ska man då göra med de invandrare som ett har förståndshandikapp eller någon annan form av psyksikt handikapp och som inte är kapabla att lära sig ett nytt språk? Eller senildementa åldringar? Ska de slängas ut ur landet? Jag tycker att det är ogenomtänkt och oetiskt.
Skärpning, folkpartiet!" skriver hon.

Agneta har verkligen förstått det här. Givetvis ska det här språktestkravet gälla alla, oavsett ålder och mental förmåga. Dessutom ska testet utföras som ett handskrivet prov, som även blinda och förlamade måste fylla i på precis samma sätt.

Sen så kan det vara värt att veta att det fungerar alldeles utmärkt att bo i Sverige utan att vara medborgare. Man blir inte utslängd. Eller så har jag bara haft tur att Migrationsverket inte upptäckt mig under de senaste 15 åren. Jo, så är det nog. Det där om uppehållstillstånd kanske bara är en stor myt. Om det skulle vara dåligt med bloguppdateringar framöver så kan det bero på att jag gått under jorden för att undvika att bli deporterad.

Sen var det där om ogenomtänkt. Det är här det blir riktigt roligt. Bäst Agneta aktar sig så att hon inte skär sig på alla skärvor som ligger på golvet där hemma i växthuset.

Skärpa sig bör redaktionen för Läsarnas DN däremot göra. På graden av naivitet skulle man kunna tro att det här var insändarsidan i Kamratposten, om det inte vore för avsaknaden av brev om onani.

Hur hamnade jag på den här adresslistan?

I dagens post hade jag fått ett adresserat kuvert med texten "Upptäck våra nya lördagar, för dig över 23 år!" Det var från nattklubben Se7en med reklam för deras ettårsjubileum och ovvanämnda lördagar. Jag är nästan säker på att det här är stället som ligger på andra sidan gatan från tingsrätten, bakom hållplatsen för bussar från Gottsunda. Pure class, m.a.o. Men det är säkert bra att ligga nära kundkretsens primära transportmedel.

De talar sig varma för de där nya lördagkvällarna. För "den lite mognare och mer sofistikerade publiken". Detta gör mig, "jag som är under 23 år!" givetvis väldigt sugen (eller inte) på att besöka deras fredagar, med "en skön mix av gäster", och onsdagar, "för den något yngre publiken". Dessa låter som kodord för "så länge du kan stå upp och har åtmistone träningsoverall på dig kommer du in" respektive "gymnasiedisko, med en god dos falskleg".

Något som faktiskt fångade mitt intresse i utskicket är att de har öppet på söndagkvällar. Det skulle kunna vara något som lockade mig som kund. Om stället inte låg på en plats som känns ungefär lika säker som den där mörka hörnan framför skomakeriet på plattan förr i tiden det vill säga.

Läste i dagens tidning att någon (icke namngiven) uppsalakrog åkt på en upptaxering på 1 800 000 kr. Om det är samma ställe blir det nog inget tvåårsjubileum. Frågan är om de klarar sig fram till nästa helg...

Home improvement

Gick lite på stan och gjorde ett köp i, den för mig mer ovanliga, kategorin husgeråd. Jag köpte en liten wokpanna som var på rea på Duka.

Jag har tänkt ett tag nu att jag skulle skaffa mig en lite mindre stekpanna än den där som kom i Ikea-startpaketet, för att göra mina frukostomeletter i. De blir så tunna i den stora, och går aldrig att vända. Nu är kanske inte en wokpanna det ultimata redskapet för just omelettstekande, men det är ett helt ok redskap. Det främsta skälet till inköpet var dessutom inte bara omeletterna. Jag insåg nämligen att wok är ett riktigt bra sätt att laga lite kyckling/kött/whatever och grönsaker med hjälp av endast ett kärl på spisen.

Om man är bekant med min vana att dra mig för att laga mat eftersom jag inte vill diska så mycket efteråt, så inser man snabbt att en wokpanna nog är det ultimata köksredskapet för mig just nu. Jag säger just nu eftersom en diskmaskin självklart är det ultimata köksredskapet för mig överlag, men de får inte vara med och slåss om titeln just nu, eftersom jag omöjligen skulle kunna få in en diskmaskin i mitt "kök".

Hmm.. jag kanske borde skaffa mig något att laga mat åt, så kunde de få ta hand om disken sen. ;)

Nu börjar det. På allvar.

Såg en av sossarnas valaffischer vid Heidenstams torg när jag var ute och gick igår. Motivet är tre personer: "kvinna", "invandrare" och "ungdom". De står och håller i bokstäverna A L L A, de två på kanterna med var sitt A och han i mitten med två L. Det ser konstigt ut. Hade de inte kunnat klämma in en "pensionär" också, så att alla hade fått var sin bokstav?

Nu kommer jag säkert inte hinna blinka innan någon som är mer insatt i Uppsalas lokalpolitik än vad jag är upplyser mig om att de tre inte bara är "kvinna", "invandrare" och "ungdom" utan också S:s toppnamn i kommunalvalet, eller något i den stilen. Men min poäng står kvar. Dessutom skulle jag inte vara förvånad om fjärdenamnet verkligen råkade vara en "pensionär", det skulle överensstämma väl med policyn i övrigt.

På vägen hem såg jag en annan affisch. Fredrik Reinfeldt stod och blickade ut över korsningen Svartbäcksgatan / Gamla Uppsalagatan. Fredrik var nog inte så glad, för han hade blivit sprejmålad under natten. Nu står han där med mustasch, tupé och en liten slogan. Det finns olika sätt att föra fram sina ståndpunkter...

Som tur är står den målade Fredrik inte ensam. Idag råkade jag gå förbi precis när en busslast med glada ungdomar i kul tröjor anlände tillbaka till Uppsala från helgens valupptakt, för att börja kämpa för att de goda krafterna ska segra över de vars metoder inbegriper sprejburkar och gatsten.

It's on, bitches!

Nu måste jag bara hitta ett sätt att lägga vantarna på en sån där tröja.

Det är jobbigt när andra är bättre

"Att plötsligt förlora femtio elever är ett dråpslag, vi har fått bygga om hela organisationen"

Ovanstående citat handlar inte om någon skola som hade ovanligt många elever i Thailand förra jullovet. Det handlar om Hjulstaskolan, som inte klarar att stå emot konkurrensen från nya friskolor och, notera, andra kommunala skolor.
Så vad gör man då? Man sitter och gnäller. Frågar politiker på riksnivå "vad [de] tänker göra åt det?"

Personligen så hatar jag det som sossarna i Sundbyberg gjorde med Lötgymnasiet - i.e. sålde av tomten med skolbyggnaden på, som låg bredvid ett fullt utrustat idrottskomplex och mängder av användbar natur, och flyttade skolan (under nytt namn) till en kontorslokal i ett industriområde i Solna kommun. Jag vet inte om de rivit den gamla skolbyggnaden än, jag har inte våga gå och titta. Men de insåg i alla fall att de var tvungen att göra verksamheten mindre, eftersom de bevisligen inte var kapabla att utnyttja de fantastiska förutsättningar som fanns för att skapa en konkurrenskraftig skola.
Och, nej, jag vill inte ens spekulera kring vad en annan politisk majoritet hade gjort om de tagit över 2002, när skeppet redan var sådär lagom vattenfyllt. Det hade kunnat sluta riktigt illa för min del.

De som gråter för Hjulstaskolan anser i stället att det här är en orättvisa som borde rättas till. Alternativen borde helt enkelt inte få finnas, så att eleverna var tvungna att gå i deras skola. Ett försök att se bortom sin egen nästipp vore att rekommendera. Även om jag blir lite lätt tårögd när jag ser modellen av de punkthus som som skall byggas på platsen där jag spenderade tre betydelsefulla år. Men det viktigaste var ändå människorna, och de finns kvar.

Mina ben fungerar inte

När jag skulle stretcha efter passet var det nästan omöjligt eftersom jag antingen fick kramp i höften eller i foten, vilket innebar en del smärta och, i det senare fallet, att min stortå lade sig i en lite läskig vinkel i förhållande till resten av foten. Så det kommer att bli värre imorgon. Jag bör nog hålla mig hemma, såvida jag inte ser att rulla ner för trapporna som ett bra alternativ till att gå.

Musikvalet var inte det ultimata. Därför lyckades jag inte riktigt klämma ur mig det där allra allra sista jag hade. M.a.o. kommer det i alla fall inte bli som första gången jag gick på ett spinningpass - efter passet kom jag hem och var helnöjd, åt middag, och råkade sedan kräkas upp allting eftersom jag var så uppe i varv.

Men jag jag glad att jag äntligen tog tag i saken och gick och tränade. Och det ska jag fortsätta med. För jag må vara stolt, men jag är definitivt inte nöjd.

Chockterapi

Jag vet inte vad som precis hände, men det verkar som att idag är dagen då Hanna ska börja träna igen. Jag har ringt till Nautilus och anmält mig till ett spinningpass i eftermiddag.

Fan. Jag kommer att dö.

För de som inte vet kan jag berätta att jag har haft det här gymmedlemskapet i ungefär ett och ett halvt år nu. Jag har dock endast använt det undet det första halvåret. Sedan dess har jag helt enkelt skänkt dem pengar varje månad.

Letade fram mina träningskläder, skor, vattenflaska och hänglås nu. Tur att det är en hel del stretch i träningskläderna kan man ju bara konstatera.

En liten bit gruppträningshistora...
(bild från cedmagic.com)

A special place, for special people

Jag har aldrig förstått vad som är tjusningen med Södermalm. När man pratar om att bo i Stockholm är det många, till och med människor som själva aldrig bott i staden, som viftar bort alla andra stadsdelar. "Nej, söder skall det vara" säger de, lite i samma ton som man brukar säga saker i stil med "Nej, buffelmozzarella ska det vara".

Söder anses på något sätt vara lite bättre, lite.. finare, fast på det där postkonservativa anti-sättet. Folk gillar söder för att det sgnalerar att man är originell, att man tillhör en kultur som inte är normen. Precis som flickor som köper randiga strumpbyxor på H&M och färgar det assymetriskt klippta axellånga håret svart. De får känna sig annorlunda, och de får göra det tillsammans med tusentals andra unikum. Vilken lycka.

Men nu börjar till och med vissa söderdyrkare själva inse att deras val av stadsdel har blivit masskultur. Och det är lite problematiskt, för då är man ju inte så unik längre. Kolumnisten utan en enda vettig sak att säga har kommit med lösningen: Alla ni som gillar söder, prata inte så mycket om det så slipper alla vi som byggt vår fragila identitet på att vara unika, hippa och hänga på söder gå runt och hålla för öronen och ropa "AOAOAOOOAOOA! Jag hör dig inte!" för att tillvaron inte ska rasa.

Egentligen misstänker jag att alla kulturskribenter i hemlighet har flyttat till Vasastan, men de fortsätter med söder-kampanjen eftersom de inte vill förlora ett till område till alla trendiga. (Och för att de inte vill ha Selda som granne, annars finns det risk för att mystiska övergivna säckar med pantflaskor börjar dyka upp i trapphuset.)

Jag har aldrig varit på kanarieöarna, eller Att tillhöra bottenskiktet del II

Hanne Kjöller skriver idag om någonting som jag länge iriterat mig på - den gängse svenska uppfattningen om att en solresa per år tillhör normal levnadsstandard för alla. De som inte får åka till Kos eller Gran Canaria i en vecka eller två är paria.

Jag blir lika förvånad varje gång jag ser kursare som gått och klagat över att köttfärs är för dyrt för att äta plötsligt dra iväg till Thailand. Men det handlar väl om priotiteringar. Precis som vissa (detta är vanligare i s.k. miljonprogram) tycker att det är viktigt att ha en bil som kostar ungefär lika mycket som lägenheten, tycker dessa människor att två veckor på en strand väger upp ett helt års tasktig levnadsstandard.

Visst, jag gillar också att resa. Och jag gillar verkligen stränder och bad. Men jag tycker inte att det är värt at leva på kikärtor (och då menar jag torkade sådana som man blötlagt själv, de på burk är några kronor dyrare tydligen) i ett år.

Med det handlar det ju faktiskt bara om just en prioritering i studenternas fall. De går förvisso och gnäller över det ena och det andra är för dyrt, men samtidigt så inser de ändå att det här är ett temporärt tillstånd. Om några år kommer de sluta leva på andras bekostnad och kunna uppgradera till 4-stjärnigt. Värre är det när de som till större eller mindre del permanent lever bidrag tycker att en vecka på Kos borde ingå i paketet.

Att höra någon som, i de kostnadfria utbildningarnas land, valt ett yrke som inte betalar någonting och skaffat sig tre barn som ensamstående jämra sig över att det är orättvist att hon inte har råd att åka på solsemester med ungarna varje år känns som ett slag i magen på mina föräldrar och mängder av andra hårt arbetande människor.

(Senaste gången jag var på en strand på andra sidan jordklotet - La Jolla 2001)

Sommarvikarier

Mobbing är nästan på tapeten igen, på grund av en ny lag som börjar gälla i höst. Som journalist skulle man då kunna skriva ihop en artikel om mobbing. Kanske till och med ha med en liten intervju med någon som jobbar med problemet eller någon som har känt sig utsatt, som hade kunnat få bättre hjälp om lagen funnits då de gick i skolan.

Men man kan också vrida det hela till att handla om tjejer som skär sig själv, om man har en som man gärna vill skriva en halvsidas story om. Någon som var deprimerad, hamnade på hem och började skära sig för att "alla andra på hemmet gjorde det". (Ja, hon har saknar inte bara koppling till nyheten, hon verkar dessutom vara ganska korkad.)

Denna spännande och hemskt relevanta artikel finns inte i nätupplagan, men man kan lugnt bläddra förbi A13 i dagens pappers-DN utan att ha missat något av värde.

Min barndoms musik

Ibland hittar man saker som man haft ett tag, men glömt bort. CD skivor som man inte kopierat in i datorn hamnar ganska lätt i den där bortglömda kategorin.

Idag hittade jag Madonnas Bedtime Stories från 1994. Det var innan Evita och de svarta perukerna och korparna. Någonstans i slutet av den perioden som jag gillar av henne.


Skivan har jag egentligen bara haft i ett par år, men samma album på kassettband fick jag när jag var i Florida samma år som den släpptes. Det är mer än halva mitt liv sen. Och musiken är fortfarande precis lika bra, om inte bättre. Med åren har jag lärt mig tycka om även de låtarna som jag snabbspolade förbi förut. Det tog slut på batterierna på kassettbandspelaren ganska fort...
(bild från amazon.com)

Att tillhöra bottenskiktet

Tittade på bakkontot igår och märkte att det där miljardregnet inte har träffat mig än. En hel del vanligt regn idag däremot.

När jag ringde till skatteverket imorse fick jag i beskyllande ton höra "Men du har ju inte lämnat in någon deklaration". Nähä... Självklart beror det här på slarv från min sida. Jag lät helt enkelt bli att deklarera för att jag tycker att det är så kul att inte få sina pengar till midsommar.

Eller så var det så att jag inte fick någon deklaration, eftersom jag tjänat under 16 000 kr under 2005. Ja, jag hade kunnat leta fram alla årsbesked och knåpa ihop min alldeles egna deklaration, men då hade jag fortfarande inte kunnat göra det på nätet och fått vänta till nu på pengarna. Vad damen i luckan glömde att nämna var att jag nu, tillsammans med alla andra som "låtit bli att deklarera", får vänta till september.

Jag, som tjänat så lite att jag inte måste betala någon inkomstskatt överhuvudtaget, får alltså snällt vänta till sist. Man kan ju tycka att min återbäring vore den enklaste att betala ut – finns ingen deklaration, finns inga avdrag, finns ingen skatt att dra... Klicka OK, så är det klart liksom. Men självklart är det aldrig så.

Jag kan slå vad om att när jag väl får mina pengar så kommer skatteverket än en gång har lyckats ignorera det där med att jag har haft anmält konto hur länge som helst och det kommer dimpa ner ett utbetalningskort i brevlådan. Som posten sen kan kassera in 50 kr för att lösa in. Fantastiskt kul allt det här.

...och plötsligt mycket bättre

Jag ska inte ropa hej förrän pengarna finns på mitt konto, men det verkar nästan som att mina problem med Discoo (se här och här) har löst sig.

Sen jag kom över min lilla telefonrädsla och tog och ringde till företaget, så har saker gått mycket snabbare framåt.
Till skillnad från vad jag trodde i början, så verkar det här vara hyfsat populär butik, på riktigt i London, inte ett företag som bara säljer på nätet. Internetförsäljningen är en sidoverksamhet och den som har ansvar har tyvärr inte koll.

Det kom nog som en liten överraskning för den jag kopplades till på telefon. Sedan det samtalet har jag fått nästan dagliga uppdateringar om min retur av tröja nr 2 av kvinnan jag talade med. Minst sagt en förändring mot den kundservice jag fått från dem under de senaste två månaderna.

Jag skulle fortfarande inte rekommendera någon att handla från dem över nätet, men jag har nästan förlåtit dem nu. ;)

Fina flickor, forts.

34% av kvinnor i åldern 18-21 är instämmer helt i porr bör totalförbjudas. Ytterligare 33% instämmer delvis i samma påstående.

Till att börja med så tål det att nämnas att det handlar om 1000 tillfrågade personer, m.a.o. 500 kvinnor. Jag tror att 500 kvinnors attityd till pornografi beror väldigt mycket på urvalet. För att inte tala om metoden. Om det skulle handla om telefonintervjuer är jag nästan övertygad om att fler valde att instämma, än om det hade fyllt i ett anonymt formulär.

Jag är nog inte den enda som fått förklara för (yngre) killar som inte kan förstå varför ingen tjej någonsin är villig att erkänna att hon onanerar. För att det handlar om skam, that's why. Så gissa hur många unga kvinnor som är villiga att erkänna att de inte har något emot existensen av pornografi? För om man säger ja, tänk om någon får för sig att man faktiskt också konsumerar pornografi, eller ännu värre, till och med gillar det.

Sen så kan man ju undra vad som menas med "porr". Film? Fotografi? Teckningar? Skrivna berättelser? Svårt att dra gränsen. Och om man gör det skapas det garanterat skumma avarter som går runt den - ilustrativt exempel: tentakelporr.

Och varför köper unga människor så lätt den här fiiiina nymoralismen? Vad hände med den sexuella frigörelsen i det här landet?

Fina flickor röker inte på

Helgens reggaefestival i Uppsala har resulterat i 120 gripanden för ringa narkotikainnehav m.m. Polisen valde denna gång en intressant strategi för att effektivisera insatsen: man har koncentrerat sig på flickor och yngre besökare. Man får anta att detta i alla fall gav upphov till roligare kroppsvisiteringar än om man hade koncentrerat sig på myndiga manliga besökare.

Mest mellanmjölk vinner

vs.

Förra söndagen svarade Linda Rosing, nybliven partiledare för nyblivna Unika partiet, att det inte fanns några vanliga människor i politiken, på frågan om varför hon tog sig an posten. Man kan bara hoppas att de som på fullt allvar kan identifiera sig med Rosing låter bli att gå och rösta. Men jag tror inte att jag behöver vara orolig.

Idag konfronterades paret Reinfeldt i samma tv-soffa med detta om vanliga människor, med en underförstådd antydning om att de minsann inte är vanliga människor. Nu är det kanske mitt lite skeva stockholmsperspektiv som spelar in, men man kan väl knappast bli "vanligare" än en barnfamilj i Täby. Även om makarna Reinfeldt ligger lite efter på ha-sex-på-tv-fronten...

En varm sommardag

Blå tåget?

Jag upptäckte härom dagen att det finns ett sådant där turisttåg i Uppsala. Jag syftar alltså på ett transportmedel, med ett "lok" och vagnar, av typen som brukar finnas i nöjesparker och andra turistfällor.

Av någon okänd anledning åker detta tåg på Skolgatan. Av någon ännu mindre känd anledning pryds "lokets" högra sidoruta av ett klistermärke med ett blått moderat-M.

Sanning, lögner och statistik

Satt och gick igenom de tidningar jag inte hunnit läsa under veckan som gått. I fredagens DN fanns en aritkel undertecknad av bl.a. VD:n för bubblare.se - något slags svenskt YouTube vad jag förstått. (Hittar tyvärr inte den på nätet, endast denna sammanfattning.)

I denna artikel redovisas en undersökning som visar något i stil med att 9 av 10 ungdomar skulle välja datorn framför tv:n, om de var tvungna att välja. På detta bygger man sedan vidare och hävdar att ungdomar inte ser på tv i dess traditionella form över huvud taget längre, att det inte spelar någon roll vad som visas i rutan eftersom ungsomar endast ser på tv genom internet, och att SVT är dömt att smulas söner och dö om man inte hänger med i denna moderna utveckling.

Ursäkta, men, va? Vilken vettig människa skulle välja att se på tv genom internet, framför att se på samma sak på en vanlig tv? Ok, jag tycker också att det är kul att se roliga klipp som någon länkar till och kanske något avsnitt av en tv-serie som inte visats i Sverige än, men att se på tv genom internet på allvar och endast? Nej tack, det är bra.

Nu är jag förvisso inte 14 år längre ;) men jag tror att även den avsedda målgruppen skulle hålla med. Hoppas bubblan inte spricker av allt huffande och puffande...
(bild från chemistry.org)

Film inatt

They thought I was strange, so they made me feel like a stranger.

Precis. Funderar nästan på att beställa boken.

Från dåligt till sämre

Idag när jag kom hem låg det en avi på hallgolvet. Jag hade fått ett rekommenderat brev. Jag blev väldigt förvånad. Vad kunde det vara? Vem är det som skickar rekommenderade brev till mig? Nyfiken som jag är skyndade jag mig bort till mitt "postkontor", i.e. Uppsala Livs & Video.

Bakom disken väntade en enorm besvikelse. Och en helt oväntad och knäpp sådan.

Ni kanske minns mina problem med webbutiken Discoo för ett tag sedan? Det har hänt en del sen dess. Eller, ja, en del är väl en definitionsfråga. Jag skickade tillbaka t-shirten. Sedan så hände det precis ingenting alls i nästan tre veckor. Och med ingenting menar jag att jag inte fick mina pengar tillbaka.

I söndags fick jag till slut nog och skickade ett arg mail och startade tvist på PayPal. I måndags ringde jag kreditkortsbolaget som tyvärr inte kunde blanda sig i förrän nästa vecka, eftersom det måste ha passerat en viss tid för att de ska göra en chargeback. Men det skulle lösa sig snart i alla fall.

Så vad var det som låg i kuvertet? En Rolling Stones-t-shirt. De har skickat en ny t-shirt till mig!

Och denna gång är det faktiskt den modellen som jag beställde ursprungligen. Det stora problemet är väl bara att jag är fullkomligt ointresserad av denna t-shirt numera. Och att jag inte har beställt den eller bett om den. Jag vill bara ha mina pengar.

Jag säger det igen: Håll er långt, långt borta från discoo.co.uk.

Glansiga magasin, dammiga hyllor

Gick in på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan på väg från jobbet till tåget idag. Tänkte att jag skulle köpa en tidning eller två. Främst var jag ute efter amerikanska Elle eller Vogue eller brittiska dito. När jag kom till hyllan märkt "mode" fanns där mängder av japanska, ryska och tyska versioner av de ovan nämnda tidningarna, men endast brittiska Elle med Jennifer Aniston på omslaget. Den såg inte särskilt inspirerande ut, men i brist på annat och eftersom det fanns lite om hösttrender i den så köpte jag den i slutändan.

Men först ville jag veta varför tidningsurvaler var så skralt... Tydligen gick alla tidningar jag ville ha i retur förra veckan, men nya kommer först nästa vecka. Urkonstigt. Precis som jag är det ju många som vandrar mellan hyllorna köper en tidning för att de gillar den som är på omlsaget eller för att det finns en intressant artikel, oavsett om det kommer ett nytt nummer veckan efter. Om det är tomt på hyllan köper man ingen tidning (till skillnad från mig idag då).

När jag läst igenom det där augustinumret av Elle på tåget och kom till sista sidan upptäckte jag att nästa nummer "kommer" 2 augusti. Och då blev jag faktiskt lite besviken. Trots detta absurda system med returer en vecka innan nytt nummer kommer ut har de alltså tidningar som är fem veckor gamla i hyllan. Vilka tidningar var det egentligen som gick i retur förra veckan? Julinumren? Jag vill inte ens tänka på vilken månad den där japanska Vogue som stod där på hyllan kan vara från. Nästa gång går jag till Pressbyrån.

(bild från iftf.com)

Hemligheter

Det finns en speciell del av blogosfären, där man råkar hamna ibland. Nu senast genom att någon hade kommit från en del av den till min blogg, genom att klicka på "next blog". Jag var nyfiken på var länken i statcounter gick och sen var jag där igen - i eskortblogosfären.

Jag talar alltså om de många, många bloggar som skrivs av prostituerade. När man väl hamnat på en hittar man länkar till fler. Många av dem är mycket välskrivna; till den grad att man börjar undra om det är fiktion man har att göra med. Men materialet är mångsidigt och personligt. Att hitta på och uppehålla allt detta under månader i sträck skulle kräva mycket fantasi och tålamod.

Dessutom kan fejkade eskortblogar knappast fortfarande vara något hett. Kanske när Belle De Jour slog stort, men nu känns det ganska avlägset. Dessutom verkar det poänglöst när det finns tillräckligt många som har riktiga torskar, ovetande familier och tveksamma förhållanden att dela med sig av.

Jag antar att det fungerar som terapi, att kunna skriva anonymt för en namnlös publik, när det finns så mycket som ingen får veta.

Yesterday

Igår när jag gick på stan lade jag märke till att det satt en man utan armar fastspänd i en rullstol vid korsningen St Persgatan / Svartbäcksgatan och spelade Yesterday med fötterna på en synt som var placerad på gatan framför honom.

Han såg ut att vara ensam, men han kunde omöjligen ha tagit sig dit, med synten, på egen hand. Han hade som sagt inga armar. Så vem var det som hade placerat honom där? Vem var det som skulle köra mannen hem vid slutet av dagen?

Idag fick jag mitt svar då jag såg samma man i sin rullstol bli körd nerför Dragarbrunnsgatan av en yngling med den berömda synten på ryggen. Ynglingen såg besviken ut. Måhända för att deras gathörn idag var upptaget av ett chilenskt band.

Man kan bara spekulera kring huruvida småpengarna som förbipasserande skänkt hamnar i rullstolsfotsyntmannens eller ynglingens ficka.

The Breakfast Club är fortfarande en jättebra film

Finns nog både att hyra och ladda ner för den som missade den på TV4 idag. Eller så kan man beställa den här.

(bild från www.hboasia.com)

Trygghet

Om man äger en 20 år gammal gräddgul Opel/Ford/whatever är det livsviktigt att ha ett larmsystem som låter som en stor bleckblåsorkester. Annars kan ju vad som helst hända.

Enda problemet är väl egentligen att risken för att man får en tegelsten genom framrutan ökar exponentiellt för varje gång man råkar slå på larmet när man ska parkera lyxåket och alla som bor i kvarteren kring Fredsgatan tvingas lyssna på varierande tutande toner under fem minuter.

Vem åt upp alla ostchipsen...

Jag vet inte vad det är som gör att knäppa människor lockas till mataffärer. De måste väl också äta antar jag. Men det förklarar iofs inte de komiska situationer som skapas av de anställda.

Idag var det en kille som närmade sig frukten med dansande steg samtidigt som han sjöng "I need some fruit, I need som fruit, I need some fruit" till en liten egenkomponerad melodi. Jag tog mina nektariner och duckade mot tidningshyllan.

Där stod det ett sällskap och valde chips. Normalt än så länge så jag tittade lite i det nya numret av DV Mode. Plötsligt börjar en i sällskapet högljutt anklaga en av sina vänner för att ha ätit upp alla "ostchipsen" sist de köpte sådana. "[Han] och [hans] jävla ex" åt upp alla ostchipsen. Så var det. Du vet den gången när vi åt ostchips. Tills hon kommer på att han nog inte var med då.

Det hjälper tydligen inte längre att bara gå och handla under den sista timmen när butiken har öppet, den där tiden som brukade vara reserverad för ett fåtal som tyst kryssade mellan hyllorna med sina korgar och försökte välja vilken av de fem limporna bröd som fanns kvar på brödhyllan verkade bäst.

Bäst att bara betala och gå hem, innan det smittar av sig.

Newlyweds, fast värre

Om det var någon som hade missat Britney Spears utveckling till sitt sanna jag under de senaste två åren, så rekommenderas denna video på The Superficial.
Det är ett mirakel att kvinnan inte råkat ta livet av sig när hon försökt rosta bröd eller så.

I'm an alien, I'm a legal alien...

Satt på Roslagsbanan idag och läste Gringo - "Sveriges svenskaske tidning, jao". Eller, ja, läste. För det är inte helt lätt att kryssa mellan de deformerade orden och turkiska låneuttrycken. Lite som Jonas Khemiris Ett öga rött, men värre, och i tidningsjournalistik.

Man kan ju inte låta bli att undra varför det här får sidutrymme. Och varför det finns journalister som vill fylla dessa sidor? Jonas Khemiri gestaltade en tonårspojke, men dessa människor är vuxna, utbildade och kan egentligen stava.

När jag tänker tillbaks på mina gymnasieår tillsammans med miljonsvenskarna så förstår jag varför. Om man är det minsta intelligent, så inser man nog redan i det stadiet att det aldrig kommer att bli något av en om man fortsätter använda sig av uttryck som bazza. Om man, å andra sidan, slutar använda dem kommer kompisharna kalla en för en massa elaka saker på bokstaven S, som svenne och svikare.

Så vad gör man då? Man utbildar sig och blir journalist, som man egentligen ville, men man kan fortfarande inte släppa vad polarna hemma på gården tycker om den saken. Så man utropar sig själv till alla de där polarnas stora kulturella förkämpe, börjar skriva artiklar som en tolvåring från Tensta och hävdar konsekvent att det här är så det ska vara.

Om man kände för det vore det väl lite humor i att starta en motrörelse, lite som den där föreningen på KTH som hatar overaller, och beskylla de självutnämnda talesmännen för all invandrad ungdom i Sverige för att utmåla alla som kan anses till höra den gruppen (underförstått jag själv förstås) som idioter som varken kan eller vill tala och skriva normalt. Men det får bli en annan gång.