A special place, for special people

Jag har aldrig förstått vad som är tjusningen med Södermalm. När man pratar om att bo i Stockholm är det många, till och med människor som själva aldrig bott i staden, som viftar bort alla andra stadsdelar. "Nej, söder skall det vara" säger de, lite i samma ton som man brukar säga saker i stil med "Nej, buffelmozzarella ska det vara".

Söder anses på något sätt vara lite bättre, lite.. finare, fast på det där postkonservativa anti-sättet. Folk gillar söder för att det sgnalerar att man är originell, att man tillhör en kultur som inte är normen. Precis som flickor som köper randiga strumpbyxor på H&M och färgar det assymetriskt klippta axellånga håret svart. De får känna sig annorlunda, och de får göra det tillsammans med tusentals andra unikum. Vilken lycka.

Men nu börjar till och med vissa söderdyrkare själva inse att deras val av stadsdel har blivit masskultur. Och det är lite problematiskt, för då är man ju inte så unik längre. Kolumnisten utan en enda vettig sak att säga har kommit med lösningen: Alla ni som gillar söder, prata inte så mycket om det så slipper alla vi som byggt vår fragila identitet på att vara unika, hippa och hänga på söder gå runt och hålla för öronen och ropa "AOAOAOOOAOOA! Jag hör dig inte!" för att tillvaron inte ska rasa.

Egentligen misstänker jag att alla kulturskribenter i hemlighet har flyttat till Vasastan, men de fortsätter med söder-kampanjen eftersom de inte vill förlora ett till område till alla trendiga. (Och för att de inte vill ha Selda som granne, annars finns det risk för att mystiska övergivna säckar med pantflaskor börjar dyka upp i trapphuset.)