Det man inte dör av...

Jag har vrickat foten. Eller nåt sånt. Det finns liksom inte en händelse, ett felsteg, jag kan peka på, utan det här dök bara upp gradvis i eftermiddags. Det gör ont och foten går inte att stödja på.

Detta kan komma att sätta rejäla käppar i hjulet för mig de närmaste dagarna. Enligt min pappa kan det i värsta fall hålla i sig i några veckor. I sådana fall vet jag inte vad jag ska göra. Skaffa permobil?

Än så länge är det ok. Jag kan åka taxi till tentan på fredag och jag har nog mat hemma för några dagar. Sen får jag börja ta emot anmälningar från frivilliga som vill bära mig till sådant som jag måste närvara på. Gud, jag hoppas att föregående mening får förbli ett skämt.