Tuesday, September 26, 2006

Men ingenting har förändrats

Jag är lite skadad måste jag erkänna. Förutom att jag blir fruktansvärt trött, inte bara i fötterna utan även i huvudet, efter en timme eller två bland människor, så har jag en känsla av att folk uppfattar mig som lite konstig och stirrig. Förhoppningsvis går det över snart. Och, ja, hur sjukt det än är, så känns allting lite ostrukturerat när man inte har ett schema att leva efter längre.

Imorgon och i övermorgon ska jag göra saker som brukas beskrivas med orden "dricka öl". Inte för att jag någonsin har druckit öl i sådana eller några andra sammanhang, men lite ovant blir det att sitta med en ramlösa. Tur att det inte är en permanent grej, för det ska tydligen vara olönsamt.

Jag kan i alla fall trösta mig med att de varje dag finns minst en människa på insändarsidan som framstår som knäppare än vad jag någonsin skulle kunna vara kapabel till. Idag måste det vara killen som tyckte att han skulle ge Alliansen en knäpp på näsan och raljera över att han inte alls känner sig utanför bara för att han inte har ett jobb. Han har ett rikt liv och är inte det minsta intresserad av att komma in på arbetsmarknaden. Sånt kan han lämna åt "alla penninghungriga Bror Duktig-typer", "eftersom landet går bra". Kanske dags att se över Stefan Hallins bidrag.

2 comments:

emme said...

Hanjake! See uimane tunne on pärast igasugust haiglas viibimist, kas sa oled seal olnud haige või muud - ma mäletan seda, kui ma vist täpselt sinu vanuses Tartus haiglas olin neerudega ja välja tulles pidin lausa kokku kukkuma, kuigi olin TERVE- ks saanud äsja!

Ps meil on ju nüüd kift president! kirjuta sellest ka!

Anonymous said...

Grattis till mucket och välkommen ut i den nya, fria världen!