L’adrénaline

Kvart i nio slog jag upp ögonen och insåg att Patrik forfarande låg i sängen. Han skulle gått upp över en timme tidigare och hans tåg gick 9.04, men där låg han. När jag väckte honom så trodde han inte riktigt på mig, i sin verklighetsuppfattning hade han bara blundat lite, för en timme sen.

Insert 20 minuters galet stressande för att hinna med SJ-tåget vid 9.27 och därmed ha någon chans att komma till jobbet vid 10.

Nu är Patrik i Stockholm, hunden har bäddat ner sig i hans morgonrock som hamnade på golvet i rusningen och jag sitter här och mår fortfarande lite illa av chock-vaknandet jag fick. Dags för frukost antar jag.