Frågan med stort H

Första gången nyinflyttade studenten Sanna Hessel cyklade i Uppsala hade hon cykelhjälm. Men så såg hon att ingen annan hade hjälm - och slutade själv använda den.

Detta kan man läsa i dagens UNT. Vad som inte helt framgår av den här pärlan till citat är att denna tjej är positiv till lagstadgat cykelhjälmstvång.

Det här med cykelhjälm har de senaste sex åren varit en lite konflikterande fråga för mig. För för lite mer än sex år sen (17:e maj 2000 för att vara exakt. Att det var Norges nationaldag var en sak jag hade stenkoll på trots att jag var halvt medvetslös.) så var jag med om en ganska allvarlig cykelolycka. Jag hade en blodansamling under skallbenet men, som tur var, försvann den av sig själv, så jag slapp både operation och rakad skalle.

Man kan ju tycka att att ha cykelhjälm borde vara lika naturligt som att andas för någon som varit med om detta, och jag håller med om att det visar faran på ett helt annat sätt. Samtidigt så överlevde ju jag. Och jag mår bra idag. Och det har väl gett mig lite hybris, för jag har inte haft på mig cykelhjälm en endaste gång under de senaste sex åren. (Gissa vad min pappa tycker om det...)

Oavsett om man tycker att det otorligt korkat att inte ha hjälm när man cyklar, eller inte, så skall det vara upp till en själv att bestämma. Och, som sagt, jag tror att det finns många som inte själv har legat på gatan och blödit som skulle se den hotbilden som ett större skäl till ha hjälm om de tänkte efter, än vad jag gör. Just idag tror jag att människor nog är ganska vettiga egentligen. Jag vet att jag kommer vilja ta tillbaka det här snart.