Tårar på utsidan av glaset

Det som har hänt i Tallinn under de senaste två dagarna är med säkerhet det våldsammaste som inträffat under denna självständighetstid, enligt äldre källor det våldsammaste sen 1905 om man bortser från krig.

Jag önskar att jag vore i Tallinn idag. Det må vara irrationellt, men det vore bättre att var hos min familj än att sitta här, säker, och följa nyhetsflödet på delfi.ee.

Dessutom skulle jag slippa bry mg om den totala bristen på sympati för Estland från omvärlden och de många absurda vinklingarna som utlädndska journalister valt. Som DN som tycker att det enda viktiga att rapportera är vad som händer i Moskva. Eller fox, som tycker att det är konstigt att presidenten kallar en mobb på hundratals personer som krossar fönster och tömmer butiker på varor för "kriminella".

Ingen reagerar på att Ryssland kräver privilegier som att få bestämma över monument i ett annat land. Ingen ryggar tillbaka när Sovjetunionen återuppstår i tanken, utan snarare tas detta emot som något helt naturligt.

Det är synd om "ester med ryskt ursprung" i medias ögon. Det är synd om dem eftersom de i många fall inte har estniskt medborgarskap, på grund av att de valt att inte lära sig språket i landet de bott i under hela sitt liv. Det är synd om dem eftersom de inte får några jobb, i ett land där de bott hela sitt liv men vägrat lära sig att tala språket. Och det verkar vara allra mest synd om dem nu när de springer omkring på gatorna och ropar "Ryssland! Ryssland!" och spelar den sovjetiska nationalsången, krossar butiksfönster och sen råkar skära sig på glaset.

Så om vi sammanfattar har vi här en stor grupp människor som hatar landet de bor i till den milda grad att de vill slå det sönder och samman, inte kan ett ord av dess språk och har en stor kärlek till ett visst annat land strax till öster. Se har vi också detta land strax till öster som till synes vill göra allt för att hjälpa den där gruppen människor, som också råkar vara landet där deras språk talas.

Är det bara jag som ser en lösning? Är det bara jag som undrar varför de inte tagit detta steg på egen hand? (Och jag skriver på egen hand, eftersom dömda brottslingars uppehållstillstånd inte nödvändigtvis behöver förlängas.) Kanske för att det är lättare att vara offer.

Eller så gillar de egentligen att bo i Estland. Synd bara att de vill bo i Sovjetdelrepubliken Estland anno 1975, för ingen mängd av krossat glas kommer att ge dem den tiden tillbaka.

(Världens vackraste flagga från norden.org)

"Ursäkta, väver du?"

Tydligen ser jag ut som typen som har en vävstol hemma. I alla fall om man är en 70-årig man med ett knivigt korsordsproblem på ett Näsbyparkståg.

Jag borde färga håret rosa eller nåt. Men han kanske hade frågat ändå.


Rosahårig Kate från kingdomofstyle.typepad.co.uk

Gamar cirkulerar

Många spekulerar just nu kring Mona Sahlins strategi för att förnya sossarna. Blir det en "omvänd Reinfeldt"? Kommer hon att föreslå sänkt skatt härnäst? Men vad baseras dessa spekulationer på?

Monas utspel om skolan.

Förvisso kan man se detta som ett första led i en allmän flirt med borgerliga väljare, men är det verkligen vara en slump att skolan var den första frågan som togs upp? Det råkar inte ha något att göra med att ett parti som traditionellt varit populärt bland lärare numera har tappat kompassen helt och dessutom låtit kaptenen gå på plankan?

Förbättring förbjuden

För de "vuxna", det vill säga folk som är minst några år över tjugo, börjar det bli mer norm än undantag att försöka äta "rätt", gärna lite GI, och hålla koll på fettet. Kollegan som står och koncentrerat äter ett äpple och talar om att ha "bestämt sig" när de andra fikar får både beröm och avund.

Föreställ er nu att en 16-årig tjej skulle göra det samma - vägra äta allt som innehåller socker - hur skulle man reagera då? Eller snarare, hur långt tid skulle det dröja innan hon fick sitta i ett samtal med skolsköterskan?

I kölvattnet av alla larmrapporter om unga tjejers dåliga självförtroende och därav förljande destruktiva beteenden finns det inget utrymme för befogat missnöje med sin kropp och icke-destruktiva sätt att förbättra den om man är tjej. Alla ska älska sig själva och vara nöjda som de är, annars börjar de stora ätstörningsvarningsklockorna genast ringa i omgivnigens öron.

Härom dan stod jag inne i ett provrum på Åhléns citys underklädesavdelning. Någonstans bakom de andra sammetsgardinerna stod två tonårstjejer och provade bikinis. "Den här leopardmönstrade skulle jag köpa om jag var smal" sa den ena. "Nej, men sluta, du är ju fin. Du är sådär.. ee.. normal. Du ska inte säga så" argumenterade hennes kompis påstridigt.

"Iiiiih! Kom inte in här!" Jag spetsade öronen och väntade på att tjej nr 2 skulle säga att kompisen såg jättesnygg ut i bikinin. Det sa hon aldrig. Sannolikt tyckte hon inte det. Men hon fortsatte, nästan agressivt, vifta bort allt kompisen sa om att hon skulle försöka gå ner lite i vikt till sommaren.

Även när folk ärligt kan säga "lägg av, du är rätt smal" finns det oftast utrymme för träning för den som vill, utan att man för den sakens skulle ska behöva ha allvarliga psykiska problem. Så varför får inte människor som de facto inte är smala, särskilt tonåringar som annars riskerara att bara bli fetare med åren, inte vilja göra något åt saken? Att skuldbelägga dessa personer för att de tar tag i sina levnadsvanor är nog en rakare väg mot destruktiva beteenden.

Men tjej nr 2, som verkade vara rätt nöjd med sin kropp i bikini, kommer nog inte föreslå att de ska börja promenera eller jogga tillsammans någon gång snart. Tänk om kompisen faktiskt går ner några kilo och får bättre självförtroende. Vad händer med kompis-dynamiken då?