Busstrejken is back – nu ännu mer missriktad

Förhandlingarna sedan helgens uppehåll i busstrejken har inte gett bussförarna det de ville, så nu ska bussarna stanna igen. Men den här gången blir det inte den typen av allomfattande, nästan lite spännande (”Tänk om man skulle abonnera en buss och köra folk till och från Sigtuna!”, ”Jag undrar hur folk ute på Ekerö gör nu?”) totalstrejk som vi fick uppleva förra veckan.

Från och med midnatt inatt ska bussarna stanna i – åhnej – Stockholms innerstad. Vilka drabbas av detta? Folk som tycker att det är roligare att åka buss än att åka T-bana – för det finns få, om några, ställen i stan dit man inte kan ta sig med hjälp av tuben och en liten promenad.

Den äldre kvinnan som jag mötte på ett bankkontor på Stureplan för några veckor sedan är säkert bestört. Hon skulle då ta sig från Stureplan (20 m till T-banenedgång Östermalmstorg) till Karlaplan (en helt egen T-banehållplats på samma linje som Östermalmstorg, något jag också tipsade henne om). Hennes valda resväg var att gå ner till Strandvägen, ta en buss som stannar någonstans på Narvavägen och promenera den sista biten. Med sin rullator.

Så visst finns de som ”drabbas” av den här strejken. Frågan är på hur stort allvar man kan ta dem.

Från och med midnatt den 18:e, nästa fredag alltså, utvidgas strejken till att omfatta även Flygbussarna och Swebuss Express. Detta val av måltavlor är intressant, särskilt med tanke på att bussförarna motiverar sina begränsningar i Stockholmstrafiken med att de inte vill göra sig impopulära i ytterstadsområdena. För vad har just Flygbussarna och Swebuss Express gemensamt?

De är utpräglade andrahandsalternativ för resenärer som inte anser sig ha råd att åka med det smidigare förstahandsalternativet, Arlanda Express respektive tåg (eller flyg). Låginkomsttagare, studenter, barnfamiljer. Dessa är tydligen inte grupper som bussförarna är rädda för att göra sig impopulär hos.

För övrigt hur roligt är det inte att en kvinna i DN:s enkät idag om hur man drabbas av busstrejken beklagar sig över att det var jobbigt i helgen när hon hade besök och inte kunde göra de utflykter hon planerat med gästerna. I helgen. När det inte var busstrejk alltså.

(Bild från sl.se)

Individ? Nej, invandrare.

När jag plockar upp dagens tidning från dörrmattan pryds den av en mörkhårig tjej och tre och en halv lagböcker. Bildtexten berättat att tjejen gör sitt examensarbete vid Handels på en advokatbyrå. Skumt, men det är väl möjligt, tänker jag.

När jag mot slutet av frukosten kommer fram till Söndagsdelen av tidningen hittar jag en tre uppslag lång artikel om tjejen, Nahale, och hennes kompis Golnaz. Det handlar om hur de går på juristlinjen på SU, respektive Handels, hur de äter sallad på Östermalm och vad deras mammor tycker om det hela. Hur kommer det sig att artikeln handlar om just dem och inte deras 500 kursare? För att de är "speciella". De är inte bara tjejer (som 50-70% av kursarna), de är dessutom från Iran.

Är det inte bra att dessa ambitiösa personer lyfts fram? Visst, det kan man tycka, men varför lyfts de fram? Är det en större bedrift att just de har kommit så här långt? Det femsidiga reportaget säger egentligen, genom att inte säga just det, en sak om och om igen: Dessa tjejer är från en folkgrupp som inte brukar/borde klara av det här som de har lyckats med. Titta så duktiga de är.

För reportaget handlar tyvärr inte om alla de, rätt imponerande, saker Golmaz hann med under sin studietid innan hon gick in i väggen. Eller om hur en juriststudent får slita för att få en praktikplats som den Nahale har. Det handlar om vilken färg de båda har på håret.

Detta blir sorgligt tydligt när jag inser att det som stod under bilden på förstasidan inte bara var skumt, det var fel. Rätt namn, rätt plats, men fel utbildning. Inte ens DN själv har lyckats hålla isär vilken av de två mörkhåriga tjejerna som läste på vilken åtråvärd utbildning. Men det var ju av underordnad betydelse i alla fall.