Det räcker

Trots att tv4:s "representativa" osäkra väljare, som nu röstat på sossarna, också tillhör den gruppen som jag beskrev tidigare, ser det väldigt lovande ut.

Nu vinner vi valet.

Räcker det?

Under de senaste dagarna har jag upptäckt något. I dessa valtiden är de flesta tydligen väldigt sugna på att prata om vad man ska eller har röstat på. Och bilden som målas fram är en sorglig sådan. Folk är inte nöjda, absolut inte, men de har inte riktigt uppfattat att det finns ett alternativ. Budskapet har inte nått hela vägen fram. Frågan är om det ens finns något mer man kunnat göra?

Det finns alldeles för många som helt håller med om problemformuleringen och som även tycker att de föreslagna lösningarna låter bra, men som har gått och röstat på socialdemokraterna av gammal vana och tradition. De glömmer lagom lägligt bort det som är fel och intalar sig att det blir nog bra ändå. När jag då påpekar att de precis har lagt sin röst på att saker ska fortsätta precis som de är, kan man för en sekund se en tanke i deras ögon. Innan de ruskar bort den och fortsätter intala sig att allt nog blir bra.

Det här är till exempel missnöjda landstingsanställda - en grupp som borde vara en guldgruva för det nya arbetarpartiet.

Jag hoppas att dessa människor inte är så många där ute i den riktiga världen som de verkar vara inom den begränsade krets jag får möta varje dag just nu. Jag hoppas och ber och är beredd att offra jungfrur för att de som sett alternativet och också valt det är tillräckligt många.

Det här blir en nervös kväll.

Sett på tv

Efter gårdagskvällen framför tv:n (ja, vad annars ska vi göra här inne?) finns bara en liten fråga i mitt huvud: Kan vilken tjej som helst som någonsin slagit upp ett glansigt magasin, ser ut som ett litet vilset skogstroll och har extrem tunghäfta plötsligt titulera sig modeexpert nu?
Tack Ebba, begreppet mode nått den slutgiltiga urvattningen.

Ligga under en palm

Om jag inte hittar något vettigt att göra när jag kommer ut härifrån ska jag nog åka iväg till Egypten eller något annat trevligt varmt ställe i en vecka eller två. Tiden här inne visar att jag just nu kan lägga mitt liv åt sidan och försvinna iväg ett hyfsat lång tag utan att någonting skulle hända och det vore synd att inte utnyttja det.

Jag har känt ett behov av att komma bort ett tag nu och när jag tänkte efter insåg jag att jag under den gångna sommaren har legat på stranden och solat en gång. Det räcker inte. Jag behöver ladda upp solbatterierna lite bättre innan vintern, annars kommer jag inte kunna ta mig upp ur sängen när november kommer.

Frågan som återstår är om man ska försöka hitta resesällskap, eller bara packa en väska och dra.

Att äta kakan och få nytt kök

Jag mötte en kvinna som samlade underskrifter på stan igår. Underskrifter mot att Uppsalahem eventuellt planerar att renovera bostäderna på Kvarngärdet och sedan höja hyrorna för de samma.

Nej, nu blev det fel. Kampanjen gäller endast hyreshöjningarna. De har inget emot en renovering, men de anser att hyresvärden ska hitta finansiering på annat sätt. Hyreshöjningar är orättvisa. Men de vill gärna se en renovering av husen, som sagt.

Och mannen på gatan skriver gladeligen på. Hur kan det vara fullkomligt accepterat att hävda att de vars lägenheter renoveras inte ska behöva bekosta förbättringarna? Varifrån kommer denna sense of entitelment?

Jag skulle gärna vilja ha nya vitrindörrar till min kökshylla. Och ett badrum som inte är äldre än mina föräldrar vore inte heller helt fel. Men inte fan förväntar jag mig att någon annan ska betala för det.

Vissa har verkligen tappat all känsla för vad som är eget ansvar och vad som är allmänna angelägenheter.

---

Nu ska jag gå och vara lite smådeppig eftersom jag inte kan vara delaktig i de sista 100 timmarna av den här valrörelsen. Men jag har gjort det lilla jag kunnat.

En annan vinkel

När Erik säger att han skapade en blogg eftersom han blev inspirerad av mig, så kan jag givetvis inte låta bli att länka till honom. Trots hans stundtals knäppa åsikter. ;) Enjoy.

Dag 7: Öppna landskap

Instängdheten börjar bli jobbig. Det jag skulle vilja göra mest just nu är lägga mitt ner på en stor öppen plats, Gärdesfältet till exempel, och njuta av att bara kunna se himmel, oavsett vart jag vänder blicken.

13 dagar kvar.

En vecka kvar

En av sakerna som jag tycker är tråkigast med att jag kommer vara här inne i två veckor till är att jag inte får möjlighet att vara på en riktig valvaka och tillsammans med likasinnade (förhoppningsvis) fira alliansens valseger. Jag får nöja mig med en skål popcorn och storbildsteven i filmrummet.

Inte heller kan jag spela min favorit av alla vallåtar som poppat upp - den här - i något annat än mina små hörlurar.

Men om jag får komma ut till ett lite friare Sverige den 25:e, så kan jag nog leva med allt det där...

(Nu har har jag till slut lyckats sätta dit det där orangea bandet också. Bättre sent än aldrig.)

Jag är fri. Typ.

Jag klarade tentan! Och inte nog med det, jag fick BA! Wooohooo!

Medborgarskapsmyten och det omöjliga språket

Jag är nu helt övertygad om att enda skälet till att en majoritet av svenska folket inte tycker att Folkpartiets förslag om språktest för medbrogarskap är en väldans bra idé, är att en majoritet av svenska medborgare inte har någon som helst aning om vad innehavandet ett svenskt medborgarskap innebär. (Eller om hur "svårt" det är att lära sig svenska för den delen.)

Nej, det är inte bara knäppa tanter som skriver insändare. Väldigt många, i övrigt mestadels vettiga, människor går och har vanföreställningar som t.ex. att de som inte är medborgare inte är omfattade av någon som helst del av de svenska "trygghetssystemen". Eller att man bara kan ha upphållstillstånd en viss tid, sen blir man eventuellt utkastad. Begreppet permanent uppehållstillstånd måste man väl ändå har hört eller läst någon gång? Men folk analyserar ju inte saker så värst mycket förstås...

Sedan så är de flesta, som sagt, övertygade om att det är helt omöjligt att lära sig tala felfri svenska om man inte är född här. Nu har jag fått höra ett antal sköterskors Oooh:n och Aaah:n, över att det ju faktiskt "inte hörs alls" att jag bara bott i sverige i sexton år. Man kunde bli stött för mindre... Men självklart inser jag varför den myten finns. Det finns ju en hel del att vinna för dem som går runt och bryter på att alla andra tror att de omöjligen kunde göra bättre ifrån sig.

Dag 3

Idag har vi haft en väldigt lugn dag, med endast några få blodtrycksmätningar. En titt ut genom fönstret säger att jag knappast hade gjort något vettigare om jag varit hemma.

I brist på inspiration och stimulans, här är lite bilder från förra veckans äventyr.

En annan kanin

Upptäckte idag att även Johanna, som "bor" i sängen bredvid mig bloggar härinifrån. Hon har lagt lite mer kraft på att beskriva vilka procedurer vi får genomgå dag för dag än vad jag har, som om vi vill veta vilka dagar jag har en kanyl armen går det sannolikt att läsa här.

Naturen slår tillbaka

Krokodiljägaren är död. Det har han tydligen varit i tre dar. Vissa är inte förvånade.

Jag måste verkligen anstränga mig mer för att ha koll på vad som händer i världen utanför. Annars kan kanske jag helt ovetande kliver ut i ett Sverige med Linda Rosing som statsminister, som någon sa. Läskiga tanke.

(bild från national.atdw.com.au)

Kanin: Dag 1

Nu har vi fått vår första dos. Jag känner inget särskilt, men det betyder förstås ingenting.

En av oss fem som kom i söndags lämnade idag kliniken. Det var ingen större överraskning, med tanke på att hon ditills inte hade pratat ett ord med oss andra. Först trodde vi att hon kanske var blyg, men gradvis insåg vi att hon av en eller annan anledning hade bestämt sig för att vi inte var människor som hon ville beblanda sig med.

När hon kände att hon ville säga något ringde hon i stället upp någon av sina vänner utanför, gärna samtidigt som personen i sängen brevid tog EKG (då ska alla i rummet ha telefonerna avstängda). Eller så hade hon en vän här som hon kunde sätta sig med i något avskilt hörn av lokalen. Man måste inte vara kärfysiker för att räkna ut att den strategin inte hade hållit i 20 dagar till.

I världen utanför så går saker än en gång käpprakt åt helvete. Det var lite det jag var rädd för skulle hända. Och därför som tyckte jag att det kunde vara en bra idé att vara guineapig de sista veckorna av valrörelsen och sedan komma ut till vad det nu blir, i stället för att lockas att lägga all kraft jag har på ännu en valrörelse, för att sedan riskera ännu en backlash i form av att inte kunna läsa tidningsartiklar om politik på två år utan att känna en lätt illamående känsla.

Jag hoppas bara att det här blåser över. Eller blåser över deras förlorade röster på Moderaterna. Man kan ju alltid hoppas..

En försökskanins dagbok - dag -1

Sedan 19.00 igår har jag varit här på kliniken. Hittils har det tagits blod och EKG, imorgon börjar medicineringen. Därmed vet jag inte så mycket om hur de kommande tre veckorna kommer kännas än.

En av tjejerna som varit här i en vecka i samma studie har blivit skengravid. Det är ju lite oroande. Samtidigt väldigt fascinerande. Inte något man ser varje dag, och minst sagt en lite jobbig biverkning om det här läkemedlet skulle gå i produktion.

Jag befinner mig f.ö. på Strandbodgatan 1, i Muninhuset, strax bakom skatteverket. För alla som vill får jättegärna komma och hälsa på. Kan nog bli lite enformigt annars.

("Dag -1" är vad de kallar det eftersom vi får vår första dos imorgon. Lika bra att följa det systemet så jag inte blir förvirrad själv.)