Det heliga blodet

Som ett säkert sommartecken är det även i år blodbrist hos landets blodbanker. Tidningarna skriver sina årliga puff pieces om hur sympatiskt det är att lämna blod och uppmanar oss läsare att ta oss till blodbussen. Bilden av blodgivande som något alla kan och borde göra börjar lämna en dålig smak i munnen på mig.

Efter de många beskrivningarna om de dygdefulla blodgivarna borde det finnas gott om aspiranter. Så varför är det fortfarande brist? Kanske för att det inte är så enkelt som att bara knalla iväg till blodbussen och ge. Först måste man gå igenom tester. Efter 1-2 månader får man svar och först då är man välkommen, förutsatt att ens blod är givardugligt. Vilket labbtest av blod som tar en månad att utföra kan man ju fråga sig.

Och den långa väntan kunde väl vara ok, om det inte vore för att överväldigande många tycks få nej när svaret väl kommer. Jag skulle till och med våga mig på att gissa att det av kvinnliga blodgivare in spe är fler som får ett nej än som får ett ja. Att få lämna blod kräver nämligen att man har järnvärden en bit över vad som krävs för att man enligt normala mått ska anses vara frisk och inte lida av järnbrist.

När man då väl, efter en och en halv månad, får det där brevet som berättar att man inte är välkommen som blodgivare är det nog få som känner sig motiverade att äta järntabletter en tid och börja om från början. Om den uppmaningen kunde spridas innan man går och blir testad första gången vore det nog fler som skulle klara kraven.

Att locka kvinnor till blodbussen i dagsläget är upplagt för besvikelse för alla inblandade.

Vad gäller männen är cirka 5 procent av den manliga populationen som bekant helt förbjudna att lämna blod. Ett förbud som baseras på förlegade idéer om sexualitet och en misstro mot moderna HIV-test.

Ett om möjligt ännu mer absurt förbud drabbar emellertid de kvinnor som någon gång i sitt liv haft sex med en bisexuell man. Som kvinna som har haft sex med en man som har haft sex med en man är du nämligen också portad. På livstid.

I stället för att skriva romantiserade skildringar av blodbussens färd runt i Sverige vore det fint med lite mer kritiskt tänkande. Om så bara för att uppmana till konsumtion av järntillskott, ifall den kategoriska diskrimineringen och utpekandet av en viss sexualiet som sjukdomsinfesterad anomali känns för jobbigt för sommarvikarerande reportrar.

(bild från svt.se)