Det heliga blodet

Som ett säkert sommartecken är det även i år blodbrist hos landets blodbanker. Tidningarna skriver sina årliga puff pieces om hur sympatiskt det är att lämna blod och uppmanar oss läsare att ta oss till blodbussen. Bilden av blodgivande som något alla kan och borde göra börjar lämna en dålig smak i munnen på mig.

Efter de många beskrivningarna om de dygdefulla blodgivarna borde det finnas gott om aspiranter. Så varför är det fortfarande brist? Kanske för att det inte är så enkelt som att bara knalla iväg till blodbussen och ge. Först måste man gå igenom tester. Efter 1-2 månader får man svar och först då är man välkommen, förutsatt att ens blod är givardugligt. Vilket labbtest av blod som tar en månad att utföra kan man ju fråga sig.

Och den långa väntan kunde väl vara ok, om det inte vore för att överväldigande många tycks få nej när svaret väl kommer. Jag skulle till och med våga mig på att gissa att det av kvinnliga blodgivare in spe är fler som får ett nej än som får ett ja. Att få lämna blod kräver nämligen att man har järnvärden en bit över vad som krävs för att man enligt normala mått ska anses vara frisk och inte lida av järnbrist.

När man då väl, efter en och en halv månad, får det där brevet som berättar att man inte är välkommen som blodgivare är det nog få som känner sig motiverade att äta järntabletter en tid och börja om från början. Om den uppmaningen kunde spridas innan man går och blir testad första gången vore det nog fler som skulle klara kraven.

Att locka kvinnor till blodbussen i dagsläget är upplagt för besvikelse för alla inblandade.

Vad gäller männen är cirka 5 procent av den manliga populationen som bekant helt förbjudna att lämna blod. Ett förbud som baseras på förlegade idéer om sexualitet och en misstro mot moderna HIV-test.

Ett om möjligt ännu mer absurt förbud drabbar emellertid de kvinnor som någon gång i sitt liv haft sex med en bisexuell man. Som kvinna som har haft sex med en man som har haft sex med en man är du nämligen också portad. På livstid.

I stället för att skriva romantiserade skildringar av blodbussens färd runt i Sverige vore det fint med lite mer kritiskt tänkande. Om så bara för att uppmana till konsumtion av järntillskott, ifall den kategoriska diskrimineringen och utpekandet av en viss sexualiet som sjukdomsinfesterad anomali känns för jobbigt för sommarvikarerande reportrar.

(bild från svt.se)

Someone needs to get laid

DN:s ledarskribent Malin Siwe skriver idag att kondomer är billiga.

Kondomer kostar allt från 4,13 kronor per styck, om man köper ett storpack som de flesta 16-åringar nog inte skulle vilja synas i kassakön med på Apoteket, till uppåt 20 kronor per styck om man är latexallergiker. Unga tjejer i Stockholm betalar idag 60 kronor per år för P-piller - en summa man således får ungefär 14 kondomer för. Den subventionen vill Siwe ha bort, eftersom kondomer ju är så billiga. Kidsen får använda gummi i stället.

Nu vet jag inte vad äldre kvinnor på Dagens Nyheters ledarredaktion anser vara ett tillfredsställande sexliv, men för resten av oss betyder det nog mer än 1 och 1/6 gånger i månaden.

Vad valmyndigheten inte säger

Inför förra valet till EU-parlamentet fick jag ett brev från valmyndigheten där jag fick information om möjligheten att anmäla mig till den svenska röslängden, i egenskap av EU-medborgare bosatt i Sverige, eller avstå och rösta i Estland, i egenskap av medborgare i Estland. Nu är det dags för val igen och jag antog, utan att fundera så mycket över det, att jag skulle få det där brevet igen. Men det kommer jag inte att få - jag är numera även svensk medborgare.

När min pappas exemplar av det ovannämnda brevet dök upp idag, slog det mig, jag är ju inte del av målgruppen "medborgare i ett EU-land, bosatt i ett annat" längre, jag är något annat slags konstig varelse. Så jag ringde till valmyndigheten och frågade.

Först visade det sig att numret de anger "om du har några frågor" går till växeln. "Hej, jag har några frågor om valet." "Ok, då kopplar jag dig till Kristina L., dröj kvar en stund." Bra jobbat, valmyndigheten. Det är väldigt tydligt att de inte väntar sig något större intresse från allmänheten inför det här valet.

Hur som helst, det visar sig att den som är medborgare har "vissa rättigheter", det vill säga rösträtt, men att det får vara upp till "det egna förnuftet" att inte rösta två gånger. Varje gång kvinnan jag blivit kopplad till skulle säga något om att man inte skulle rösta två gånger blev hennes röst ansträngd och hon verkade välja sina ord väldigt noga för att inte säga något som skulle kunna tolkas som att det fanns ett förbud. För det gör det inte. Det finns helt enkelt inget sätt att ta ifrån någon deras medborgerliga rättigheter, i något av de länder där de är medborgare. Men valmyndigheten "hoppas" att de bara ska rösta en gång.

Enligt valmyndighetens egen statistik finns det 219 778 personer i Sverige som är bosatta här med medborgare i ett annat EU-land.  Enligt samma statistik finns det över 60 000 utlandssvenskar bosatta i andra länder i unionen. Vem vill gissa hur många personer med två EU-medborgarskap, varav det ena svenskt, det finns där ute?

Men med det genrellt låga intresse Europaparlamentsval brukar generera i åtanke så kan nog valmyndigheten likväl få rätt. Om det nu bli någon röst överhuvudtaget.

Själv kommer jag, av respekt för demokratiskt principer och på grund av min pinsamt dåliga koll på Estnisk politik, rösta en gång, i Sverige. Det är dessutom här de bästa kandidaterna finns.

(blid från bergoiata.org)

Livet imiterar ledaren

Imorse läste jag Hanne Kjöllers ledare om hur systemet med tidsbokning för mammografi tycks vara uppbyggt för att så få som möjligt, av de som har inte är arbetslösa eller sjukskrivna och därför inte kan ropa "How high?" när landstinget säger "Jump!", ska bli undersökta. En välskriven ledare, men jag kände mig kanske inte helt berörd, eftersom jag faktiskt inte är över 40 år gammal än så länge.

När posten kom visade det sig att jag nu däremot är tillräckligt gammal för att omfattas av ett besläktat system, med ungefär lika smidiga bokningsrutiner. På dörrmattan låg ett kuvert med den lagom läskiga avsändaren "Onkologiskt Centrum". Det inuti liggande brevet informerade mig att jag är "Välkommen till gynekologisk cellprovtagning!". Skrivet i comic sans. Jag skulle inte kunna hitta på det om jag så ville.

Att jag är välkommen innebär att de har bestämt att jag ska gå till Märsta MVC kl. 8:00 den 15 januari. Nu har emellertid någon på Handels bestämt att jag också är välkommen att skriva en tenta kl. 9 samma morgon, och de var ungefär fyra månader tidigare med sin inbjudan, så jag är ledsen Märsta MVC, men det blir inget. Därmed inte sagt att jag inte vill ta ett cellprov - cancer är rätt läskigt trots allt - men när jag ringer det angivna telefonnummret så har de givetvis inte telefontid. Jag får återkomma mellan kl. 13 och 14. Förhoppingsvis har de inte något bättre för sig då.

Busstrejken is back – nu ännu mer missriktad

Förhandlingarna sedan helgens uppehåll i busstrejken har inte gett bussförarna det de ville, så nu ska bussarna stanna igen. Men den här gången blir det inte den typen av allomfattande, nästan lite spännande (”Tänk om man skulle abonnera en buss och köra folk till och från Sigtuna!”, ”Jag undrar hur folk ute på Ekerö gör nu?”) totalstrejk som vi fick uppleva förra veckan.

Från och med midnatt inatt ska bussarna stanna i – åhnej – Stockholms innerstad. Vilka drabbas av detta? Folk som tycker att det är roligare att åka buss än att åka T-bana – för det finns få, om några, ställen i stan dit man inte kan ta sig med hjälp av tuben och en liten promenad.

Den äldre kvinnan som jag mötte på ett bankkontor på Stureplan för några veckor sedan är säkert bestört. Hon skulle då ta sig från Stureplan (20 m till T-banenedgång Östermalmstorg) till Karlaplan (en helt egen T-banehållplats på samma linje som Östermalmstorg, något jag också tipsade henne om). Hennes valda resväg var att gå ner till Strandvägen, ta en buss som stannar någonstans på Narvavägen och promenera den sista biten. Med sin rullator.

Så visst finns de som ”drabbas” av den här strejken. Frågan är på hur stort allvar man kan ta dem.

Från och med midnatt den 18:e, nästa fredag alltså, utvidgas strejken till att omfatta även Flygbussarna och Swebuss Express. Detta val av måltavlor är intressant, särskilt med tanke på att bussförarna motiverar sina begränsningar i Stockholmstrafiken med att de inte vill göra sig impopulära i ytterstadsområdena. För vad har just Flygbussarna och Swebuss Express gemensamt?

De är utpräglade andrahandsalternativ för resenärer som inte anser sig ha råd att åka med det smidigare förstahandsalternativet, Arlanda Express respektive tåg (eller flyg). Låginkomsttagare, studenter, barnfamiljer. Dessa är tydligen inte grupper som bussförarna är rädda för att göra sig impopulär hos.

För övrigt hur roligt är det inte att en kvinna i DN:s enkät idag om hur man drabbas av busstrejken beklagar sig över att det var jobbigt i helgen när hon hade besök och inte kunde göra de utflykter hon planerat med gästerna. I helgen. När det inte var busstrejk alltså.

(Bild från sl.se)

Individ? Nej, invandrare.

När jag plockar upp dagens tidning från dörrmattan pryds den av en mörkhårig tjej och tre och en halv lagböcker. Bildtexten berättat att tjejen gör sitt examensarbete vid Handels på en advokatbyrå. Skumt, men det är väl möjligt, tänker jag.

När jag mot slutet av frukosten kommer fram till Söndagsdelen av tidningen hittar jag en tre uppslag lång artikel om tjejen, Nahale, och hennes kompis Golnaz. Det handlar om hur de går på juristlinjen på SU, respektive Handels, hur de äter sallad på Östermalm och vad deras mammor tycker om det hela. Hur kommer det sig att artikeln handlar om just dem och inte deras 500 kursare? För att de är "speciella". De är inte bara tjejer (som 50-70% av kursarna), de är dessutom från Iran.

Är det inte bra att dessa ambitiösa personer lyfts fram? Visst, det kan man tycka, men varför lyfts de fram? Är det en större bedrift att just de har kommit så här långt? Det femsidiga reportaget säger egentligen, genom att inte säga just det, en sak om och om igen: Dessa tjejer är från en folkgrupp som inte brukar/borde klara av det här som de har lyckats med. Titta så duktiga de är.

För reportaget handlar tyvärr inte om alla de, rätt imponerande, saker Golmaz hann med under sin studietid innan hon gick in i väggen. Eller om hur en juriststudent får slita för att få en praktikplats som den Nahale har. Det handlar om vilken färg de båda har på håret.

Detta blir sorgligt tydligt när jag inser att det som stod under bilden på förstasidan inte bara var skumt, det var fel. Rätt namn, rätt plats, men fel utbildning. Inte ens DN själv har lyckats hålla isär vilken av de två mörkhåriga tjejerna som läste på vilken åtråvärd utbildning. Men det var ju av underordnad betydelse i alla fall.

Stay in school, kids

Jag har blivit utsatt för kreditkortsbedrägeri. Det skulle kunna vara jobbigt om det inte vore för att jag har blivit utsatt för ett extremt korkat kreditkortsbedrägeri.

Någon, eller några, har köpt flygbiljetter, tågresor och handlat på en site som säljer förra säsongens designerväskor till något lägre priser - med mitt kort. Det är korkat i sig att stjäla, men det slutar inte där. Mitt kära kortbolag har så specade räkningar att jag inte bara har fått veta vart resorna har gått, utan också vilka som åkt på dem.

Det rör sig om fyra personer, varav tre har namn som bara förekommer en gång i folkbokföringen. En av dem är dessutom från en "kändisfamilj" och både han och en av de andra finns att skåda på bild på stureplan.se. Det skulle kräva ansträngning av polisen att inte klara upp det här brottet.

Vad kan vi lära oss av detta? Pojkar och flickor, nästa gång ni känner att ni behöver putsa imagen lite genom åka på en weekend i Barclona eller skaffa en ny (förra säsongens) Prada-handväska, klipp er och skaffa ett extrajobb efter skolan. Och ge fan i mitt kort.

Skratt, gråt eller fnitter?

Dagens pappers-DN Ekonomi skanderar "Nu finns lyxväskan att hyra". Ovanför rubriken finns en bild på en kvinna i röd kappa. Bilden domineras av hennes fyrkantiga lackväska. Är det detta som är "lyxväskan"? Ingen modell jag känner igen i alla fall.

Inne i tidningen upprepas bilden på den röda kappan och den fyrkantiga väskan, som, ärligt talat, ser lite.. eh.. billig ut. Modellen (kvinnan alltså, inte väskan) visar sig vara Jessica Hjerpe som driver den nya nätbutiken fnitter.se där man kan hyra "lyxväskor". Konceptet är inget nytt - Bag Borrow or Steal har funnits i flera år.

Hos Fnitter kan man hyra väskor i fyra priskategorier - Chic för 395 kr/mån, Glamour för 595 kr/mån eller Sophisticated för 795 kr/mån. Väskan som ägarinnan har valt att visa upp i det största gratisreklamtillfälle hon sannolikt någonsin kommer att få visar sig vara en King Pin Forbidden Shopper av Marc by Marc Jacobs och återfinns givetvis på hemsidan, i kategorin Glamour. Denna väska kan man alltså hyra för 595 kr i månaden, plus Fnitters medlemsavgift på 1590 kr (jag antar att det rör sig om en engångsavgift).

Då blir man förstås lite nyfiken - vad kostar den här väskan egentlien? Marc by Marc är trots allt Marc Jacobs billigare sidomärke, så så himla lyxigt kan det inte vara. Och det är det inte heller. Inte alls. King Pin Forbidden Shopper har nyligen reats ut på eluxury för $189.

Med dagens dollarkurs blir det lite drygt 1200 kronor. Till helpris kostade den $388 - drygt 2500 kronor. Vinsten av att hyra denna väska jämfört med att köpa den är således inte bara minimal - den är obefintlig. Man förlorar faktiskt 300 spänn bara på att gå med i Fnitter i stället för att köpa väskan.

När jag har klickat runt på sidan lite till så slår det mig - exemplet ovan är inte något undantag. Väsksortimentet är på något sätt väldigt ojämnt. Högt blandas med lågt - en liten YSL Muse brevid en partyväska i guldfärgat konstläder från Banana Republic. Som om beståndet hade införskaffats genom att handla upp det som reats ut av de stora varuhuskedjorna i USA efter förra säsongen. Jag misstänker att det är detta som är Fnitters hela affärsidé.

Den stora frågan här är: Är Fnitter verkligen så okunniga om sina produkter, eller förväntar de sig att deras kunder ska vara det?

Nu också på nätet.

Vad man inte får veta i Täby

Flyttade idag. Fick också ett färskt nummer av nya lokaltidningen - mitt i Söderort - i brevlådan. Huvudrubriken lyder "Ombildningar splittrar Dalen".

Tårar på utsidan av glaset

Det som har hänt i Tallinn under de senaste två dagarna är med säkerhet det våldsammaste som inträffat under denna självständighetstid, enligt äldre källor det våldsammaste sen 1905 om man bortser från krig.

Jag önskar att jag vore i Tallinn idag. Det må vara irrationellt, men det vore bättre att var hos min familj än att sitta här, säker, och följa nyhetsflödet på delfi.ee.

Dessutom skulle jag slippa bry mg om den totala bristen på sympati för Estland från omvärlden och de många absurda vinklingarna som utlädndska journalister valt. Som DN som tycker att det enda viktiga att rapportera är vad som händer i Moskva. Eller fox, som tycker att det är konstigt att presidenten kallar en mobb på hundratals personer som krossar fönster och tömmer butiker på varor för "kriminella".

Ingen reagerar på att Ryssland kräver privilegier som att få bestämma över monument i ett annat land. Ingen ryggar tillbaka när Sovjetunionen återuppstår i tanken, utan snarare tas detta emot som något helt naturligt.

Det är synd om "ester med ryskt ursprung" i medias ögon. Det är synd om dem eftersom de i många fall inte har estniskt medborgarskap, på grund av att de valt att inte lära sig språket i landet de bott i under hela sitt liv. Det är synd om dem eftersom de inte får några jobb, i ett land där de bott hela sitt liv men vägrat lära sig att tala språket. Och det verkar vara allra mest synd om dem nu när de springer omkring på gatorna och ropar "Ryssland! Ryssland!" och spelar den sovjetiska nationalsången, krossar butiksfönster och sen råkar skära sig på glaset.

Så om vi sammanfattar har vi här en stor grupp människor som hatar landet de bor i till den milda grad att de vill slå det sönder och samman, inte kan ett ord av dess språk och har en stor kärlek till ett visst annat land strax till öster. Se har vi också detta land strax till öster som till synes vill göra allt för att hjälpa den där gruppen människor, som också råkar vara landet där deras språk talas.

Är det bara jag som ser en lösning? Är det bara jag som undrar varför de inte tagit detta steg på egen hand? (Och jag skriver på egen hand, eftersom dömda brottslingars uppehållstillstånd inte nödvändigtvis behöver förlängas.) Kanske för att det är lättare att vara offer.

Eller så gillar de egentligen att bo i Estland. Synd bara att de vill bo i Sovjetdelrepubliken Estland anno 1975, för ingen mängd av krossat glas kommer att ge dem den tiden tillbaka.

(Världens vackraste flagga från norden.org)

"Ursäkta, väver du?"

Tydligen ser jag ut som typen som har en vävstol hemma. I alla fall om man är en 70-årig man med ett knivigt korsordsproblem på ett Näsbyparkståg.

Jag borde färga håret rosa eller nåt. Men han kanske hade frågat ändå.


Rosahårig Kate från kingdomofstyle.typepad.co.uk

Gamar cirkulerar

Många spekulerar just nu kring Mona Sahlins strategi för att förnya sossarna. Blir det en "omvänd Reinfeldt"? Kommer hon att föreslå sänkt skatt härnäst? Men vad baseras dessa spekulationer på?

Monas utspel om skolan.

Förvisso kan man se detta som ett första led i en allmän flirt med borgerliga väljare, men är det verkligen vara en slump att skolan var den första frågan som togs upp? Det råkar inte ha något att göra med att ett parti som traditionellt varit populärt bland lärare numera har tappat kompassen helt och dessutom låtit kaptenen gå på plankan?

Förbättring förbjuden

För de "vuxna", det vill säga folk som är minst några år över tjugo, börjar det bli mer norm än undantag att försöka äta "rätt", gärna lite GI, och hålla koll på fettet. Kollegan som står och koncentrerat äter ett äpple och talar om att ha "bestämt sig" när de andra fikar får både beröm och avund.

Föreställ er nu att en 16-årig tjej skulle göra det samma - vägra äta allt som innehåller socker - hur skulle man reagera då? Eller snarare, hur långt tid skulle det dröja innan hon fick sitta i ett samtal med skolsköterskan?

I kölvattnet av alla larmrapporter om unga tjejers dåliga självförtroende och därav förljande destruktiva beteenden finns det inget utrymme för befogat missnöje med sin kropp och icke-destruktiva sätt att förbättra den om man är tjej. Alla ska älska sig själva och vara nöjda som de är, annars börjar de stora ätstörningsvarningsklockorna genast ringa i omgivnigens öron.

Härom dan stod jag inne i ett provrum på Åhléns citys underklädesavdelning. Någonstans bakom de andra sammetsgardinerna stod två tonårstjejer och provade bikinis. "Den här leopardmönstrade skulle jag köpa om jag var smal" sa den ena. "Nej, men sluta, du är ju fin. Du är sådär.. ee.. normal. Du ska inte säga så" argumenterade hennes kompis påstridigt.

"Iiiiih! Kom inte in här!" Jag spetsade öronen och väntade på att tjej nr 2 skulle säga att kompisen såg jättesnygg ut i bikinin. Det sa hon aldrig. Sannolikt tyckte hon inte det. Men hon fortsatte, nästan agressivt, vifta bort allt kompisen sa om att hon skulle försöka gå ner lite i vikt till sommaren.

Även när folk ärligt kan säga "lägg av, du är rätt smal" finns det oftast utrymme för träning för den som vill, utan att man för den sakens skulle ska behöva ha allvarliga psykiska problem. Så varför får inte människor som de facto inte är smala, särskilt tonåringar som annars riskerara att bara bli fetare med åren, inte vilja göra något åt saken? Att skuldbelägga dessa personer för att de tar tag i sina levnadsvanor är nog en rakare väg mot destruktiva beteenden.

Men tjej nr 2, som verkade vara rätt nöjd med sin kropp i bikini, kommer nog inte föreslå att de ska börja promenera eller jogga tillsammans någon gång snart. Tänk om kompisen faktiskt går ner några kilo och får bättre självförtroende. Vad händer med kompis-dynamiken då?

Blaaaaarrrg, öääääääh, grrrhaaaaaa

Den som bor under mig gillar dödsmetall. Han gillar att lyssna på den på söndagmorgnar och högt. Jag gillar en kopp thé, morgontidningen och tystnad. Eller möjligen den här låten just nu.

Oh well, om en månad flyttar jag till ett hus där det enligt uppgift bor mest pensionärer och ensamstående 60-talister. Och den här gången bör det hålla i mer än tre månader.

Vem är snyggast utan

Jag har märkt en ny tendens – det är statusfyllt att inte sminka sig. I alla fall om man ser tillräckligt snygg ut utan. I stället skall man spendera på förstaklassig hudvård, så att ingenting behöver döljas.

De som har blonda bryn och fransar kan dock omöjligen se bra ut med denna look utan att fuska med lite permanent färg. Men i övrigt känner jag mig tillalad av konceptet. Och jag hinner med en tidigare Roslagsbana på morgonen som bonus.

Så jag bestämde mig för att prova. Vara osminkad lite oftare, inte bara på lördagar och när jag är sjuk, utan helt vanliga dagar. Det känndes lite ovant i början men det tog inte många timmar innan jag började gilla min osminkade spegelbild igen.

Omgivningen var dock inte lika förlåtande. "Vad har hänt med dig? Du ser så flammig ut" var det första jag fick höra när jag kom till jobbet. Det följdes förvisso av "jag hade inte uppfattat att du brukar ha smink" när jag berättade varför jag var så flammig. Jag är rätt bra på att sminka mig sådär lite lagom övernaturligt naturlig.

Jag ger det några dagar.