Livet imiterar ledaren

Imorse läste jag Hanne Kjöllers ledare om hur systemet med tidsbokning för mammografi tycks vara uppbyggt för att så få som möjligt, av de som har inte är arbetslösa eller sjukskrivna och därför inte kan ropa "How high?" när landstinget säger "Jump!", ska bli undersökta. En välskriven ledare, men jag kände mig kanske inte helt berörd, eftersom jag faktiskt inte är över 40 år gammal än så länge.

När posten kom visade det sig att jag nu däremot är tillräckligt gammal för att omfattas av ett besläktat system, med ungefär lika smidiga bokningsrutiner. På dörrmattan låg ett kuvert med den lagom läskiga avsändaren "Onkologiskt Centrum". Det inuti liggande brevet informerade mig att jag är "Välkommen till gynekologisk cellprovtagning!". Skrivet i comic sans. Jag skulle inte kunna hitta på det om jag så ville.

Att jag är välkommen innebär att de har bestämt att jag ska gå till Märsta MVC kl. 8:00 den 15 januari. Nu har emellertid någon på Handels bestämt att jag också är välkommen att skriva en tenta kl. 9 samma morgon, och de var ungefär fyra månader tidigare med sin inbjudan, så jag är ledsen Märsta MVC, men det blir inget. Därmed inte sagt att jag inte vill ta ett cellprov - cancer är rätt läskigt trots allt - men när jag ringer det angivna telefonnummret så har de givetvis inte telefontid. Jag får återkomma mellan kl. 13 och 14. Förhoppingsvis har de inte något bättre för sig då.

Busstrejken is back – nu ännu mer missriktad

Förhandlingarna sedan helgens uppehåll i busstrejken har inte gett bussförarna det de ville, så nu ska bussarna stanna igen. Men den här gången blir det inte den typen av allomfattande, nästan lite spännande (”Tänk om man skulle abonnera en buss och köra folk till och från Sigtuna!”, ”Jag undrar hur folk ute på Ekerö gör nu?”) totalstrejk som vi fick uppleva förra veckan.

Från och med midnatt inatt ska bussarna stanna i – åhnej – Stockholms innerstad. Vilka drabbas av detta? Folk som tycker att det är roligare att åka buss än att åka T-bana – för det finns få, om några, ställen i stan dit man inte kan ta sig med hjälp av tuben och en liten promenad.

Den äldre kvinnan som jag mötte på ett bankkontor på Stureplan för några veckor sedan är säkert bestört. Hon skulle då ta sig från Stureplan (20 m till T-banenedgång Östermalmstorg) till Karlaplan (en helt egen T-banehållplats på samma linje som Östermalmstorg, något jag också tipsade henne om). Hennes valda resväg var att gå ner till Strandvägen, ta en buss som stannar någonstans på Narvavägen och promenera den sista biten. Med sin rullator.

Så visst finns de som ”drabbas” av den här strejken. Frågan är på hur stort allvar man kan ta dem.

Från och med midnatt den 18:e, nästa fredag alltså, utvidgas strejken till att omfatta även Flygbussarna och Swebuss Express. Detta val av måltavlor är intressant, särskilt med tanke på att bussförarna motiverar sina begränsningar i Stockholmstrafiken med att de inte vill göra sig impopulära i ytterstadsområdena. För vad har just Flygbussarna och Swebuss Express gemensamt?

De är utpräglade andrahandsalternativ för resenärer som inte anser sig ha råd att åka med det smidigare förstahandsalternativet, Arlanda Express respektive tåg (eller flyg). Låginkomsttagare, studenter, barnfamiljer. Dessa är tydligen inte grupper som bussförarna är rädda för att göra sig impopulär hos.

För övrigt hur roligt är det inte att en kvinna i DN:s enkät idag om hur man drabbas av busstrejken beklagar sig över att det var jobbigt i helgen när hon hade besök och inte kunde göra de utflykter hon planerat med gästerna. I helgen. När det inte var busstrejk alltså.

(Bild från sl.se)

Individ? Nej, invandrare.

När jag plockar upp dagens tidning från dörrmattan pryds den av en mörkhårig tjej och tre och en halv lagböcker. Bildtexten berättat att tjejen gör sitt examensarbete vid Handels på en advokatbyrå. Skumt, men det är väl möjligt, tänker jag.

När jag mot slutet av frukosten kommer fram till Söndagsdelen av tidningen hittar jag en tre uppslag lång artikel om tjejen, Nahale, och hennes kompis Golnaz. Det handlar om hur de går på juristlinjen på SU, respektive Handels, hur de äter sallad på Östermalm och vad deras mammor tycker om det hela. Hur kommer det sig att artikeln handlar om just dem och inte deras 500 kursare? För att de är "speciella". De är inte bara tjejer (som 50-70% av kursarna), de är dessutom från Iran.

Är det inte bra att dessa ambitiösa personer lyfts fram? Visst, det kan man tycka, men varför lyfts de fram? Är det en större bedrift att just de har kommit så här långt? Det femsidiga reportaget säger egentligen, genom att inte säga just det, en sak om och om igen: Dessa tjejer är från en folkgrupp som inte brukar/borde klara av det här som de har lyckats med. Titta så duktiga de är.

För reportaget handlar tyvärr inte om alla de, rätt imponerande, saker Golmaz hann med under sin studietid innan hon gick in i väggen. Eller om hur en juriststudent får slita för att få en praktikplats som den Nahale har. Det handlar om vilken färg de båda har på håret.

Detta blir sorgligt tydligt när jag inser att det som stod under bilden på förstasidan inte bara var skumt, det var fel. Rätt namn, rätt plats, men fel utbildning. Inte ens DN själv har lyckats hålla isär vilken av de två mörkhåriga tjejerna som läste på vilken åtråvärd utbildning. Men det var ju av underordnad betydelse i alla fall.

Stay in school, kids

Jag har blivit utsatt för kreditkortsbedrägeri. Det skulle kunna vara jobbigt om det inte vore för att jag har blivit utsatt för ett extremt korkat kreditkortsbedrägeri.

Någon, eller några, har köpt flygbiljetter, tågresor och handlat på en site som säljer förra säsongens designerväskor till något lägre priser - med mitt kort. Det är korkat i sig att stjäla, men det slutar inte där. Mitt kära kortbolag har så specade räkningar att jag inte bara har fått veta vart resorna har gått, utan också vilka som åkt på dem.

Det rör sig om fyra personer, varav tre har namn som bara förekommer en gång i folkbokföringen. En av dem är dessutom från en "kändisfamilj" och både han och en av de andra finns att skåda på bild på stureplan.se. Det skulle kräva ansträngning av polisen att inte klara upp det här brottet.

Vad kan vi lära oss av detta? Pojkar och flickor, nästa gång ni känner att ni behöver putsa imagen lite genom åka på en weekend i Barclona eller skaffa en ny (förra säsongens) Prada-handväska, klipp er och skaffa ett extrajobb efter skolan. Och ge fan i mitt kort.

Skratt, gråt eller fnitter?

Dagens pappers-DN Ekonomi skanderar "Nu finns lyxväskan att hyra". Ovanför rubriken finns en bild på en kvinna i röd kappa. Bilden domineras av hennes fyrkantiga lackväska. Är det detta som är "lyxväskan"? Ingen modell jag känner igen i alla fall.

Inne i tidningen upprepas bilden på den röda kappan och den fyrkantiga väskan, som, ärligt talat, ser lite.. eh.. billig ut. Modellen (kvinnan alltså, inte väskan) visar sig vara Jessica Hjerpe som driver den nya nätbutiken fnitter.se där man kan hyra "lyxväskor". Konceptet är inget nytt - Bag Borrow or Steal har funnits i flera år.

Hos Fnitter kan man hyra väskor i fyra priskategorier - Chic för 395 kr/mån, Glamour för 595 kr/mån eller Sophisticated för 795 kr/mån. Väskan som ägarinnan har valt att visa upp i det största gratisreklamtillfälle hon sannolikt någonsin kommer att få visar sig vara en King Pin Forbidden Shopper av Marc by Marc Jacobs och återfinns givetvis på hemsidan, i kategorin Glamour. Denna väska kan man alltså hyra för 595 kr i månaden, plus Fnitters medlemsavgift på 1590 kr (jag antar att det rör sig om en engångsavgift).

Då blir man förstås lite nyfiken - vad kostar den här väskan egentlien? Marc by Marc är trots allt Marc Jacobs billigare sidomärke, så så himla lyxigt kan det inte vara. Och det är det inte heller. Inte alls. King Pin Forbidden Shopper har nyligen reats ut på eluxury för $189.

Med dagens dollarkurs blir det lite drygt 1200 kronor. Till helpris kostade den $388 - drygt 2500 kronor. Vinsten av att hyra denna väska jämfört med att köpa den är således inte bara minimal - den är obefintlig. Man förlorar faktiskt 300 spänn bara på att gå med i Fnitter i stället för att köpa väskan.

När jag har klickat runt på sidan lite till så slår det mig - exemplet ovan är inte något undantag. Väsksortimentet är på något sätt väldigt ojämnt. Högt blandas med lågt - en liten YSL Muse brevid en partyväska i guldfärgat konstläder från Banana Republic. Som om beståndet hade införskaffats genom att handla upp det som reats ut av de stora varuhuskedjorna i USA efter förra säsongen. Jag misstänker att det är detta som är Fnitters hela affärsidé.

Den stora frågan här är: Är Fnitter verkligen så okunniga om sina produkter, eller förväntar de sig att deras kunder ska vara det?

Nu också på nätet.

Vad man inte får veta i Täby

Flyttade idag. Fick också ett färskt nummer av nya lokaltidningen - mitt i Söderort - i brevlådan. Huvudrubriken lyder "Ombildningar splittrar Dalen".

Tårar på utsidan av glaset

Det som har hänt i Tallinn under de senaste två dagarna är med säkerhet det våldsammaste som inträffat under denna självständighetstid, enligt äldre källor det våldsammaste sen 1905 om man bortser från krig.

Jag önskar att jag vore i Tallinn idag. Det må vara irrationellt, men det vore bättre att var hos min familj än att sitta här, säker, och följa nyhetsflödet på delfi.ee.

Dessutom skulle jag slippa bry mg om den totala bristen på sympati för Estland från omvärlden och de många absurda vinklingarna som utlädndska journalister valt. Som DN som tycker att det enda viktiga att rapportera är vad som händer i Moskva. Eller fox, som tycker att det är konstigt att presidenten kallar en mobb på hundratals personer som krossar fönster och tömmer butiker på varor för "kriminella".

Ingen reagerar på att Ryssland kräver privilegier som att få bestämma över monument i ett annat land. Ingen ryggar tillbaka när Sovjetunionen återuppstår i tanken, utan snarare tas detta emot som något helt naturligt.

Det är synd om "ester med ryskt ursprung" i medias ögon. Det är synd om dem eftersom de i många fall inte har estniskt medborgarskap, på grund av att de valt att inte lära sig språket i landet de bott i under hela sitt liv. Det är synd om dem eftersom de inte får några jobb, i ett land där de bott hela sitt liv men vägrat lära sig att tala språket. Och det verkar vara allra mest synd om dem nu när de springer omkring på gatorna och ropar "Ryssland! Ryssland!" och spelar den sovjetiska nationalsången, krossar butiksfönster och sen råkar skära sig på glaset.

Så om vi sammanfattar har vi här en stor grupp människor som hatar landet de bor i till den milda grad att de vill slå det sönder och samman, inte kan ett ord av dess språk och har en stor kärlek till ett visst annat land strax till öster. Se har vi också detta land strax till öster som till synes vill göra allt för att hjälpa den där gruppen människor, som också råkar vara landet där deras språk talas.

Är det bara jag som ser en lösning? Är det bara jag som undrar varför de inte tagit detta steg på egen hand? (Och jag skriver på egen hand, eftersom dömda brottslingars uppehållstillstånd inte nödvändigtvis behöver förlängas.) Kanske för att det är lättare att vara offer.

Eller så gillar de egentligen att bo i Estland. Synd bara att de vill bo i Sovjetdelrepubliken Estland anno 1975, för ingen mängd av krossat glas kommer att ge dem den tiden tillbaka.

(Världens vackraste flagga från norden.org)

"Ursäkta, väver du?"

Tydligen ser jag ut som typen som har en vävstol hemma. I alla fall om man är en 70-årig man med ett knivigt korsordsproblem på ett Näsbyparkståg.

Jag borde färga håret rosa eller nåt. Men han kanske hade frågat ändå.


Rosahårig Kate från kingdomofstyle.typepad.co.uk

Gamar cirkulerar

Många spekulerar just nu kring Mona Sahlins strategi för att förnya sossarna. Blir det en "omvänd Reinfeldt"? Kommer hon att föreslå sänkt skatt härnäst? Men vad baseras dessa spekulationer på?

Monas utspel om skolan.

Förvisso kan man se detta som ett första led i en allmän flirt med borgerliga väljare, men är det verkligen vara en slump att skolan var den första frågan som togs upp? Det råkar inte ha något att göra med att ett parti som traditionellt varit populärt bland lärare numera har tappat kompassen helt och dessutom låtit kaptenen gå på plankan?

Förbättring förbjuden

För de "vuxna", det vill säga folk som är minst några år över tjugo, börjar det bli mer norm än undantag att försöka äta "rätt", gärna lite GI, och hålla koll på fettet. Kollegan som står och koncentrerat äter ett äpple och talar om att ha "bestämt sig" när de andra fikar får både beröm och avund.

Föreställ er nu att en 16-årig tjej skulle göra det samma - vägra äta allt som innehåller socker - hur skulle man reagera då? Eller snarare, hur långt tid skulle det dröja innan hon fick sitta i ett samtal med skolsköterskan?

I kölvattnet av alla larmrapporter om unga tjejers dåliga självförtroende och därav förljande destruktiva beteenden finns det inget utrymme för befogat missnöje med sin kropp och icke-destruktiva sätt att förbättra den om man är tjej. Alla ska älska sig själva och vara nöjda som de är, annars börjar de stora ätstörningsvarningsklockorna genast ringa i omgivnigens öron.

Härom dan stod jag inne i ett provrum på Åhléns citys underklädesavdelning. Någonstans bakom de andra sammetsgardinerna stod två tonårstjejer och provade bikinis. "Den här leopardmönstrade skulle jag köpa om jag var smal" sa den ena. "Nej, men sluta, du är ju fin. Du är sådär.. ee.. normal. Du ska inte säga så" argumenterade hennes kompis påstridigt.

"Iiiiih! Kom inte in här!" Jag spetsade öronen och väntade på att tjej nr 2 skulle säga att kompisen såg jättesnygg ut i bikinin. Det sa hon aldrig. Sannolikt tyckte hon inte det. Men hon fortsatte, nästan agressivt, vifta bort allt kompisen sa om att hon skulle försöka gå ner lite i vikt till sommaren.

Även när folk ärligt kan säga "lägg av, du är rätt smal" finns det oftast utrymme för träning för den som vill, utan att man för den sakens skulle ska behöva ha allvarliga psykiska problem. Så varför får inte människor som de facto inte är smala, särskilt tonåringar som annars riskerara att bara bli fetare med åren, inte vilja göra något åt saken? Att skuldbelägga dessa personer för att de tar tag i sina levnadsvanor är nog en rakare väg mot destruktiva beteenden.

Men tjej nr 2, som verkade vara rätt nöjd med sin kropp i bikini, kommer nog inte föreslå att de ska börja promenera eller jogga tillsammans någon gång snart. Tänk om kompisen faktiskt går ner några kilo och får bättre självförtroende. Vad händer med kompis-dynamiken då?

Blaaaaarrrg, öääääääh, grrrhaaaaaa

Den som bor under mig gillar dödsmetall. Han gillar att lyssna på den på söndagmorgnar och högt. Jag gillar en kopp thé, morgontidningen och tystnad. Eller möjligen den här låten just nu.

Oh well, om en månad flyttar jag till ett hus där det enligt uppgift bor mest pensionärer och ensamstående 60-talister. Och den här gången bör det hålla i mer än tre månader.

Vem är snyggast utan

Jag har märkt en ny tendens – det är statusfyllt att inte sminka sig. I alla fall om man ser tillräckligt snygg ut utan. I stället skall man spendera på förstaklassig hudvård, så att ingenting behöver döljas.

De som har blonda bryn och fransar kan dock omöjligen se bra ut med denna look utan att fuska med lite permanent färg. Men i övrigt känner jag mig tillalad av konceptet. Och jag hinner med en tidigare Roslagsbana på morgonen som bonus.

Så jag bestämde mig för att prova. Vara osminkad lite oftare, inte bara på lördagar och när jag är sjuk, utan helt vanliga dagar. Det känndes lite ovant i början men det tog inte många timmar innan jag började gilla min osminkade spegelbild igen.

Omgivningen var dock inte lika förlåtande. "Vad har hänt med dig? Du ser så flammig ut" var det första jag fick höra när jag kom till jobbet. Det följdes förvisso av "jag hade inte uppfattat att du brukar ha smink" när jag berättade varför jag var så flammig. Jag är rätt bra på att sminka mig sådär lite lagom övernaturligt naturlig.

Jag ger det några dagar.

Grattis alla kvinnor!

I dag är det internationella kvinnodagen. Huruvida detta innbär att man skall ge sin flickvän blommor eller skänka en tanke åt de som bränt BH:ar och slagits för sin rätt har det förts en lvlig debatt om på DN:s insändarsinda de senaste veckorna. Personligen skulle jag väl föredra lite av båda, så varken blir en andra, ensidig, alla hjärtans dag eller ett tidigt första maj, med ungefär lika oklart syfte. (Nu finns det ju ingen som skulle ge mig blommor i vilket fall, så jag fär väl nöja mig med att ägna mig åt lite stillsamt BH-brännande.)

I dagens pappers-DN (säkert i nätupplagan också, men den är det ingen som stoppar i min brevlåda barje morgon..) finns någon slags tvärsnitt av Sveriges kvinnor. Dessa åtta kvinnor skall tillsammans representera kvinnor födda under nästan åttio år. Givetvis kan man inte kräva att alla skall känna igen sig i den som får stå för ens eget årtionde, men jag undrar ändå om det inte hade varit bra att ha något slags koncept för vilka som skulle vara med? Det enda tema jag kan ana är "sveriges socialförsäkringsystem - från vaggan till graven", men det tror jag knappast var artikelförfattarens avsikt.

Endast tre av dessa åtta kvinnor och flickor tjänar ens delvis sitt eget uppehälle. Endast en gör det helt. Resten är ålderspensionerade, avtalspensionerade, sjukskrivna, studerande, barnlediga och, ja, barn. Och hon som då jobbar, åttitalisten - mitt årtionde - vad gör hon? Hon är Stureplansprofil.

Om dessa är Sveriges kvinnor, är det någon som känner för att ta den där diskussonen om få kvinnor i styrelser igen?

Sikta högt, få hela bloggosfären på foten

När jag slog upp DN imorse blev jag rätt paff. Jag blev så paff att jag var tvungena att läsa hela debattsidan där och då (något som ledde till att jag inte hann med resten av tidningen förrän vid halvåttatiden på kvällen på tåget hem).

Det kan ju inte vara på riktigt tänker man? Har DN tagit in en debattartikel där skribenten jämför en bloggande minister med.. ehh.. att staten tar kontroll över medierna?? En debattartikel som som en av sina huvudteser dirver att den som skriver saker på en blogg på något sätt är bortom mediernas granskning.

Ja, om man, som skribenten verkar göra, endast läser papperstidningar och tror att alla de människorna som sitter framför skärmar hela dagarna bara ser på tv och skriver på maskin samtidigt, så kan en blogg te sig närmast omöjlig att granska. För resten av oss är detta snarast att betrakta som en ny slags öppenhet från en politiker.

"Debatten har börjat" skrev utrikesministern i sitt genmäle på, var annars, bloggen. Det jag sett av debatten på nätet är emellertid en sällan skådad enighet. För, allvarligt talat, oavsett hur mycket någon än må avsky Carl Bildt och allt han står för, så går det inte att uttrycka sympati för Bertil Torekulls haveri i ett blogginlägg.

Det är lätt att raljera när man sitter i hyresrätten i vasastan och blickar på stringhyllan på väggen

En annan blogg ledde mig till en artikel i Ordfront. Någon (journalister gillar att googla sina egna namn har jag märkt...) har tagit fram ett räkneexempel som en gång för alla ska bevisa att fastighetsskatten inte driver någon från hus och hem, gubbarna och tanterna i Djursholm är bara snåla och vill inte dela med sig av sina pengar.

Siffrorna är som följer: Den som lever på endast garantipension, dvs lite drygt 7000 kr i månaden (före skatt) måste bara betala 266 kr i månaden i fastighetsskatt om denne äger en fastighet som taxerats till 4 miljoner.

Jag orkar faktiskt inte kolla om detta är korrekt, utan jag räknar bara vidare. 266 kr i månaden blir 3 192 per år. Nästan en halv månadsinkomst således.

7000 före skatt är rätt knapert som det är. Det är som studiemedel, men man skattar på det. Det finns nog annat att lägga de där 3 192 på för garantipensionären.

Sen skulle jag kunna skriva metervis om varför "gubbarna i keps" inte heller borde tvingas betala fastighetsskatt, men att vänstermedias flaggskepp hävdar att 266 kr är en skitsumma för pensionärer tyckte jag var ett riktigt lågvattenmärke. Lusten efter andras egendom är tydligen så stor att man är villig att lämna alla andra principer på vägen.