Big mistake. Big. Huge! I have to go shopping now

I brist på intressanta inslag i tv-tablån satte jag på Pretty Woman på DVD som bakgrundsljud när jag pysslade med annat igår. Något som slog mig när jag såg Vivian släntra ner för Hollywood Boulevard i sina lårhöga lackstövlar och senare bli nekad service i en "fin" butik på grund av nämnda stövlar (den där klänningen med en metallring i midjan hade nog också lite med saken att göra), var att den outfiten skulle vara helt ok idag.

Om valfri ung kändis dök upp i pressen med samma ensemble (givet att vi inte hade sett den 50 gånger i filmen) skulle ingen höja ett ögonbryn. Det skulle nog ses som ett djärvt och framåt klädval. Nu till den stora frågan - har vi blivit mindre trångsynta eller helt enkelt tappat all stil och klass? (Och jag menar inte det på ett fördömande sätt, alls, jag har själv varit sugen på ett par stövlar...)

Tragisk komik

Jag har upptäckt att den väldigt roliga brittiska komedin Death at a funeral har gjorts om som den läskiga amerikanska svart-familj-träffas-och-gör-galna-saker komedin Death at a funeral. Med Chris Rock i huvudrollen. Och Martin Lawrence. Spare me.

Varför? Kunde de inte ha kallat den för något annat, för att inte helt ta över originalets roll i filmhistorien?

Ett positivt nytt år!

Positivt tänkande har ett dåligt rykte. Det verkar naivt att tro att allt ska gå bra, att möta hinder med ett leende och inte planera för negativa scenarion. Positiva affirmationer är väldigt corny. "Jag kan göra det här, jag ska lyckas!" Nej, då är det mycket coolare att vara cynisk och lagom torr i sin syn på världen.

Men positivt tänkande funkar. Bestämmer man sig för att man kan och man ska, så går det mycket bättre än om man redan från början har planerat för hur man ska göra när det går åt helvete.

Så för att jag ska klara av den 175-procentiga studietakt jag har framför mig under första halvan av den kommande terminen ska jag försöka sätta mitt vanliga cyniska jag åt sidan och vara positiv. Jag kan och ska läsa mina vanliga två kurser på Handels, ta den där statistikkursen jag inte riktigt fattade förra året och läsa en liten 7,5 poängare franska på kvartsfart på SU.

Ny tid, ny strid. Med ett leende.

För miljön, mot soptippen

Bostadsrättsföreningen vill stänga vårt grovsoprum. Det är för dyrt, och säkerligen hemskt omiljövänligt. Den alternativa lösningen blir att var och en får ta hand om sitt eget skräp, genom att åka till Bristatippen med var sin bil. Jag har ingen bil, men om jag nu måste åka till tippen så blir det ännu en faktor för att man kanske bore skaffa bil i alla fall. För det blir ju bättre för miljön då.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det: KD är vettigast idag

I DN:s undersökning av om riksdagsleamöterna tänker vaccinera sig mor svininfluensan är det förvånade och oroväckande många som svarar nej. Endast i den Kristdemokratiska riksdagsgruppen svarar alla ja. Förhoppningsvis beror det på mer än att de gillar att läsa tidningsartiklar som Maria Larsson figurerar i. Men de verkar hur som helst ha hajjat att det här inte har att göra med om man hade maginfluensa 2001 (I'm looking at you, Federley).

DN verkar i alla fall inte ha hittat några borgerliga ledamöter som tror att vaccinet är farligt, annars hade jag nog sett dem på förstasidan. På vänsterkanten finns däremot de som är rädda. För vadå? Autism i vuxen ålder?

Vad de på vänsterflanken tycker ser jag väl som ett förlorat fall, men jag hoppas att de borgerliga riksdagsledamöterna börjar läsa morgontidningen så att de kan plocka upp korta fakta såsom: Sverige har beställt ett enormt antal doser vaccin, så det räcker åt alla. Och vare sig barn eller pensionärer är riskgrupper. Och, just det, ni anses vara en viktig samhällsfunktion.

"I like myself, I love my work, I'm going to be a misogynist today!"

Idag fick jag möjlighet att gå på ett seminarium i Globen med self help-gurun Brian Tracy. Det huvudsakliga ämnet var hur man blir en bättre säljare, men Tracy hade en hel del tankevärda poänger som kan appliceras även på andra delar av livet. Så trots min givna initiala skepsis mot den här typen av sekteristiska event satt jag och lyssnade intresserat.

Under andra delen av seminariet kom Tracy in på hur man kan lära sig nya färdigheter för att förbättra sina resultat. Alla sales skills är inlärbara och om man kan bemästra en ny sådan kommer man på köpet att få bättre självkänsla. Här lyssnade jag fortfarande intresserat.

Män är sedan stenåldern skapade till jägare och genom att lära sig nya färdigheter kan de förverkliga sig själva. Kvinnor har inte det här behovet utan de är lyckliga om de har bra relationer, men män, de är jägare och behöver bemästra nya skills för att nå självförverkligande.

Va? Ja, jag hörde rätt. Jag tillhörde tydligen inte alls målgruppen för det här eventet, trots att Globen idag var ungefär till hälften fyllt med kvinnor. Om jag hade betalat för det här så hade det varit dags att kräva pengarna tillbaka ungefär nu. Och jag var inte den enda som var upprörd. En dam nere på parkett ställde sig upp på sin stol och började skrika i riktning mot scenen. Tyvärr hörs man inte så bra när man skriker tvärs över en yta stor som en fotbollsplan, omgärdad av en gigantisk boll där allt ljud stutsar omkring ad infinitum.

Det ironiska är att en av Tracys huvudpoänger med den här delen av seminariet var många av oss är bara en ny färdighet från att dubbla våra inkomster. Men vissa lever inte som de lär - om Tracy kunde lära sig att inte exkludera hälften av befolkningen ur sina resonemang, så skulle kanske även han kunna dubbla sina inkomster.

(bild från selfhelpinc.com)

Gamla favoriter

Sitter på pendeln. När jag tittar upp möts jag av "Pål, 47. Bostadsexpert"

Är det här någon som vill bli borgarråd? Nej, han är en "vanlig stockholmare" som tycker att alla unga ska rätt till en egen bostad.

Någon på stockholmssossarnas reklambyrå måste ha haft idétorka. För hur annars kan man förklara kampanjen som närmast får ses som en revival av den ofta förlöjligade men minnesvärda moderata kampanjen "Rösta på din frisör"?

Paranoian sprider sig. Snörvel.

Som varje höst har jag snuva. Näsan är antingen täppt eller snorig, men i övrigt är jag fullt fungerande. I vanliga fall brukar det här inte vara ett problem - bara att fylla väskan med Kleenex och fortsätta framåt. Den här hösten är dock annorlunda.

Det är inte längre ok att plocka fram näsduken när man sitter på pendeln. Om man gär det så får man genast onda ögat av alla andra resenärer. I deras ansikten speglas förskräckelse blandat med avsky. "Hur vågar du sitta där och trycka ut dina kroppsvätskor i en pappersnäsduk. Du borde sitta i karantän, eller åtmistone ha något slags skyddsdräkt på dig."

Det är givetvis Den Nya Influensan som spökar. Jag är emellertid rätt säker på att jag inte lider av nämnda influensa eftersom mitt enda problem sitter i näsan. Om jag hade minsta misstanke om det motsatta skulle jag, för mina medmänniskors skull, omgående isolera mig i hemmet - precis som de stora informationsskyltar de satt upp på jobbet säger.

Skyltarna säger dock ingenting om situationer där man själv vet att man inte har influensa, men skulle vilja slippa fördömande blickar från folk som tror att man har influensa. Det känns liksom inte som en anledning till att stanna hemma. Lösningarna verkar heta paria eller snörvel.

Bild från wolfhazmat .de

Det heliga blodet

Som ett säkert sommartecken är det även i år blodbrist hos landets blodbanker. Tidningarna skriver sina årliga puff pieces om hur sympatiskt det är att lämna blod och uppmanar oss läsare att ta oss till blodbussen. Bilden av blodgivande som något alla kan och borde göra börjar lämna en dålig smak i munnen på mig.

Efter de många beskrivningarna om de dygdefulla blodgivarna borde det finnas gott om aspiranter. Så varför är det fortfarande brist? Kanske för att det inte är så enkelt som att bara knalla iväg till blodbussen och ge. Först måste man gå igenom tester. Efter 1-2 månader får man svar och först då är man välkommen, förutsatt att ens blod är givardugligt. Vilket labbtest av blod som tar en månad att utföra kan man ju fråga sig.

Och den långa väntan kunde väl vara ok, om det inte vore för att överväldigande många tycks få nej när svaret väl kommer. Jag skulle till och med våga mig på att gissa att det av kvinnliga blodgivare in spe är fler som får ett nej än som får ett ja. Att få lämna blod kräver nämligen att man har järnvärden en bit över vad som krävs för att man enligt normala mått ska anses vara frisk och inte lida av järnbrist.

När man då väl, efter en och en halv månad, får det där brevet som berättar att man inte är välkommen som blodgivare är det nog få som känner sig motiverade att äta järntabletter en tid och börja om från början. Om den uppmaningen kunde spridas innan man går och blir testad första gången vore det nog fler som skulle klara kraven.

Att locka kvinnor till blodbussen i dagsläget är upplagt för besvikelse för alla inblandade.

Vad gäller männen är cirka 5 procent av den manliga populationen som bekant helt förbjudna att lämna blod. Ett förbud som baseras på förlegade idéer om sexualitet och en misstro mot moderna HIV-test.

Ett om möjligt ännu mer absurt förbud drabbar emellertid de kvinnor som någon gång i sitt liv haft sex med en bisexuell man. Som kvinna som har haft sex med en man som har haft sex med en man är du nämligen också portad. På livstid.

I stället för att skriva romantiserade skildringar av blodbussens färd runt i Sverige vore det fint med lite mer kritiskt tänkande. Om så bara för att uppmana till konsumtion av järntillskott, ifall den kategoriska diskrimineringen och utpekandet av en viss sexualiet som sjukdomsinfesterad anomali känns för jobbigt för sommarvikarerande reportrar.

(bild från svt.se)

Someone needs to get laid

DN:s ledarskribent Malin Siwe skriver idag att kondomer är billiga.

Kondomer kostar allt från 4,13 kronor per styck, om man köper ett storpack som de flesta 16-åringar nog inte skulle vilja synas i kassakön med på Apoteket, till uppåt 20 kronor per styck om man är latexallergiker. Unga tjejer i Stockholm betalar idag 60 kronor per år för P-piller - en summa man således får ungefär 14 kondomer för. Den subventionen vill Siwe ha bort, eftersom kondomer ju är så billiga. Kidsen får använda gummi i stället.

Nu vet jag inte vad äldre kvinnor på Dagens Nyheters ledarredaktion anser vara ett tillfredsställande sexliv, men för resten av oss betyder det nog mer än 1 och 1/6 gånger i månaden.

Vad valmyndigheten inte säger

Inför förra valet till EU-parlamentet fick jag ett brev från valmyndigheten där jag fick information om möjligheten att anmäla mig till den svenska röslängden, i egenskap av EU-medborgare bosatt i Sverige, eller avstå och rösta i Estland, i egenskap av medborgare i Estland. Nu är det dags för val igen och jag antog, utan att fundera så mycket över det, att jag skulle få det där brevet igen. Men det kommer jag inte att få - jag är numera även svensk medborgare.

När min pappas exemplar av det ovannämnda brevet dök upp idag, slog det mig, jag är ju inte del av målgruppen "medborgare i ett EU-land, bosatt i ett annat" längre, jag är något annat slags konstig varelse. Så jag ringde till valmyndigheten och frågade.

Först visade det sig att numret de anger "om du har några frågor" går till växeln. "Hej, jag har några frågor om valet." "Ok, då kopplar jag dig till Kristina L., dröj kvar en stund." Bra jobbat, valmyndigheten. Det är väldigt tydligt att de inte väntar sig något större intresse från allmänheten inför det här valet.

Hur som helst, det visar sig att den som är medborgare har "vissa rättigheter", det vill säga rösträtt, men att det får vara upp till "det egna förnuftet" att inte rösta två gånger. Varje gång kvinnan jag blivit kopplad till skulle säga något om att man inte skulle rösta två gånger blev hennes röst ansträngd och hon verkade välja sina ord väldigt noga för att inte säga något som skulle kunna tolkas som att det fanns ett förbud. För det gör det inte. Det finns helt enkelt inget sätt att ta ifrån någon deras medborgerliga rättigheter, i något av de länder där de är medborgare. Men valmyndigheten "hoppas" att de bara ska rösta en gång.

Enligt valmyndighetens egen statistik finns det 219 778 personer i Sverige som är bosatta här med medborgare i ett annat EU-land.  Enligt samma statistik finns det över 60 000 utlandssvenskar bosatta i andra länder i unionen. Vem vill gissa hur många personer med två EU-medborgarskap, varav det ena svenskt, det finns där ute?

Men med det genrellt låga intresse Europaparlamentsval brukar generera i åtanke så kan nog valmyndigheten likväl få rätt. Om det nu bli någon röst överhuvudtaget.

Själv kommer jag, av respekt för demokratiskt principer och på grund av min pinsamt dåliga koll på Estnisk politik, rösta en gång, i Sverige. Det är dessutom här de bästa kandidaterna finns.

(blid från bergoiata.org)

Livet imiterar ledaren

Imorse läste jag Hanne Kjöllers ledare om hur systemet med tidsbokning för mammografi tycks vara uppbyggt för att så få som möjligt, av de som har inte är arbetslösa eller sjukskrivna och därför inte kan ropa "How high?" när landstinget säger "Jump!", ska bli undersökta. En välskriven ledare, men jag kände mig kanske inte helt berörd, eftersom jag faktiskt inte är över 40 år gammal än så länge.

När posten kom visade det sig att jag nu däremot är tillräckligt gammal för att omfattas av ett besläktat system, med ungefär lika smidiga bokningsrutiner. På dörrmattan låg ett kuvert med den lagom läskiga avsändaren "Onkologiskt Centrum". Det inuti liggande brevet informerade mig att jag är "Välkommen till gynekologisk cellprovtagning!". Skrivet i comic sans. Jag skulle inte kunna hitta på det om jag så ville.

Att jag är välkommen innebär att de har bestämt att jag ska gå till Märsta MVC kl. 8:00 den 15 januari. Nu har emellertid någon på Handels bestämt att jag också är välkommen att skriva en tenta kl. 9 samma morgon, och de var ungefär fyra månader tidigare med sin inbjudan, så jag är ledsen Märsta MVC, men det blir inget. Därmed inte sagt att jag inte vill ta ett cellprov - cancer är rätt läskigt trots allt - men när jag ringer det angivna telefonnummret så har de givetvis inte telefontid. Jag får återkomma mellan kl. 13 och 14. Förhoppingsvis har de inte något bättre för sig då.

Busstrejken is back – nu ännu mer missriktad

Förhandlingarna sedan helgens uppehåll i busstrejken har inte gett bussförarna det de ville, så nu ska bussarna stanna igen. Men den här gången blir det inte den typen av allomfattande, nästan lite spännande (”Tänk om man skulle abonnera en buss och köra folk till och från Sigtuna!”, ”Jag undrar hur folk ute på Ekerö gör nu?”) totalstrejk som vi fick uppleva förra veckan.

Från och med midnatt inatt ska bussarna stanna i – åhnej – Stockholms innerstad. Vilka drabbas av detta? Folk som tycker att det är roligare att åka buss än att åka T-bana – för det finns få, om några, ställen i stan dit man inte kan ta sig med hjälp av tuben och en liten promenad.

Den äldre kvinnan som jag mötte på ett bankkontor på Stureplan för några veckor sedan är säkert bestört. Hon skulle då ta sig från Stureplan (20 m till T-banenedgång Östermalmstorg) till Karlaplan (en helt egen T-banehållplats på samma linje som Östermalmstorg, något jag också tipsade henne om). Hennes valda resväg var att gå ner till Strandvägen, ta en buss som stannar någonstans på Narvavägen och promenera den sista biten. Med sin rullator.

Så visst finns de som ”drabbas” av den här strejken. Frågan är på hur stort allvar man kan ta dem.

Från och med midnatt den 18:e, nästa fredag alltså, utvidgas strejken till att omfatta även Flygbussarna och Swebuss Express. Detta val av måltavlor är intressant, särskilt med tanke på att bussförarna motiverar sina begränsningar i Stockholmstrafiken med att de inte vill göra sig impopulära i ytterstadsområdena. För vad har just Flygbussarna och Swebuss Express gemensamt?

De är utpräglade andrahandsalternativ för resenärer som inte anser sig ha råd att åka med det smidigare förstahandsalternativet, Arlanda Express respektive tåg (eller flyg). Låginkomsttagare, studenter, barnfamiljer. Dessa är tydligen inte grupper som bussförarna är rädda för att göra sig impopulär hos.

För övrigt hur roligt är det inte att en kvinna i DN:s enkät idag om hur man drabbas av busstrejken beklagar sig över att det var jobbigt i helgen när hon hade besök och inte kunde göra de utflykter hon planerat med gästerna. I helgen. När det inte var busstrejk alltså.

(Bild från sl.se)

Individ? Nej, invandrare.

När jag plockar upp dagens tidning från dörrmattan pryds den av en mörkhårig tjej och tre och en halv lagböcker. Bildtexten berättat att tjejen gör sitt examensarbete vid Handels på en advokatbyrå. Skumt, men det är väl möjligt, tänker jag.

När jag mot slutet av frukosten kommer fram till Söndagsdelen av tidningen hittar jag en tre uppslag lång artikel om tjejen, Nahale, och hennes kompis Golnaz. Det handlar om hur de går på juristlinjen på SU, respektive Handels, hur de äter sallad på Östermalm och vad deras mammor tycker om det hela. Hur kommer det sig att artikeln handlar om just dem och inte deras 500 kursare? För att de är "speciella". De är inte bara tjejer (som 50-70% av kursarna), de är dessutom från Iran.

Är det inte bra att dessa ambitiösa personer lyfts fram? Visst, det kan man tycka, men varför lyfts de fram? Är det en större bedrift att just de har kommit så här långt? Det femsidiga reportaget säger egentligen, genom att inte säga just det, en sak om och om igen: Dessa tjejer är från en folkgrupp som inte brukar/borde klara av det här som de har lyckats med. Titta så duktiga de är.

För reportaget handlar tyvärr inte om alla de, rätt imponerande, saker Golmaz hann med under sin studietid innan hon gick in i väggen. Eller om hur en juriststudent får slita för att få en praktikplats som den Nahale har. Det handlar om vilken färg de båda har på håret.

Detta blir sorgligt tydligt när jag inser att det som stod under bilden på förstasidan inte bara var skumt, det var fel. Rätt namn, rätt plats, men fel utbildning. Inte ens DN själv har lyckats hålla isär vilken av de två mörkhåriga tjejerna som läste på vilken åtråvärd utbildning. Men det var ju av underordnad betydelse i alla fall.

Stay in school, kids

Jag har blivit utsatt för kreditkortsbedrägeri. Det skulle kunna vara jobbigt om det inte vore för att jag har blivit utsatt för ett extremt korkat kreditkortsbedrägeri.

Någon, eller några, har köpt flygbiljetter, tågresor och handlat på en site som säljer förra säsongens designerväskor till något lägre priser - med mitt kort. Det är korkat i sig att stjäla, men det slutar inte där. Mitt kära kortbolag har så specade räkningar att jag inte bara har fått veta vart resorna har gått, utan också vilka som åkt på dem.

Det rör sig om fyra personer, varav tre har namn som bara förekommer en gång i folkbokföringen. En av dem är dessutom från en "kändisfamilj" och både han och en av de andra finns att skåda på bild på stureplan.se. Det skulle kräva ansträngning av polisen att inte klara upp det här brottet.

Vad kan vi lära oss av detta? Pojkar och flickor, nästa gång ni känner att ni behöver putsa imagen lite genom åka på en weekend i Barclona eller skaffa en ny (förra säsongens) Prada-handväska, klipp er och skaffa ett extrajobb efter skolan. Och ge fan i mitt kort.